En gång i tiden, I den gamla sortens marxism, var det vanligt att söka förstå samhället och olika gruppers agerande genom att sätta dessa i relation till produktionen. Arbetare var intressanta, inte på grund av någon sorts själslig eller moralisk överlägsenhet, utan på grund av deras särställning i produktionen av de varor och värden varpå samhället vilade. Kapitalägare å andra sidan agerade inte som de gjorde på grund av någon omänsklig snikenhet eller brist på medkänsla, utan deras agerande var likaså helt avhängigt trycket från det system de var en del av.
Den här sortens tänkande är inte längre lika trendigt idag. Men det är nog inte mindre användbart för att förstå varför många av de bråk och konflikter vi scrollar förbi i flödena faktiskt ser ut som de gör.
Nyligen gjorde programmet Tankesmedjan i P3 ett inslag om så kallade ”swishtiggare”; ni vet, alla de där människorna som driver bloggar eller gör reportage eller intervjuer som de lägger upp på sociala medier, ofta med en uppmaning att den som vill gärna kan donera en slant så de kan fortsätta. Usch! Vilka hemska människor! Eller?
Det här är bara ett förslag från min sida, men kanske bör diskussionen om exempelvis en journalistisk figur som Joakim Lamotte inte bara börja och sluta vid frågan om han är en ”tönt” eller inte. Att mobba andra i media tycker ju uppenbarligen vissa människor är kul, men det finns en mycket mer intressant materiell konflikt som förtjänar uppmärksamhet.
Public Service-journalistiken, likt många andra skrån idag, är allt mer beroende av skattsedeln. Vissa av ”tiggarna” klarar faktiskt av att betala hyran genom att folk frivilligt pungar ut pengar. Att däremot ta betalt via skattsedeln kommer med den lilla knorren att skatt – även i ett snällt socialliberalt land som Sverige – alltid i slutändan är något som drivs in via ett underförstått hot om våld för den som inte betalar.
Är det alltid dåligt att vara en så kallad ”swishtiggare”? Jag är faktiskt ganska tveksam till det. Tvärtom tror jag att aversionen vissa verkar ha mot dessa figurer har att göra med att de själva är långt mycket mindre säkra på att de skulle klara att betala av amorteringarna i ett läge där deras egen lön var lika frivillig att betala. Det senaste bråket inom tyckonomin kanske kan verka litet, och på ett plan är det det. Men det är samtidigt här vi ser en av det moderna Sveriges enorma klasskonflikter torna upp sig.
När krisen kommer, och när skattsedeln krymper, vart ska pengarna gå? Sverige har inte någon brist på människor vars lön antagligen måste betalas via det offentliga, för annars blir de hemlösa. Journalister på Public Service är allt mer en sådan grupp, men det finns många andra. Idag kanske de nöjer sig med att skrocka åt de som tigger snarare än tvingar. När krisen slår till mot statsfinanserna kommer de däremot att slåss med näbbar och klor. Skär inte ner på oss! Vem som helst, men inte min grupp! Inte mitt skrå!
