De senaste månadernas cirkus kring regeringsbildningen har nog gjort en hel del för att göda på politikerföraktet ute i många av Sveriges stugor. Och visst, det går att ha synpunkter på regeringsbildningen, riktigt arga och negativa synpunkter. Men det som blir allt tydligare över tid är att denna cirkus egentligen bara är ett symptom på något annat: våra politiker har inte längre någon som helst plan på hur vi rör oss framåt.
Kom ihåg att Sverige, efter att gränserna alltså ”stängdes”, i skrivande stund räknar med ca 100.000 nya invandrare per år. Över drygt ett decennium kommer befolkningen att växa med tio procent. Redan nu finns det inga pengar, inga lärare, inga bostäder, inga poliser, inga vårdplatser, inga dagis för att hantera denna ökning. Kanske är jag blind, men jag har än så länge inte sett en enda politiker som lagt fram någon plan för hur ett land som har allvarliga problem med att smälta en befolkning på tio miljoner ska klara av en befolkning på elva miljoner. Jag börjar faktiskt tro att en sådan plan helt enkelt inte finns.
Tidningarna rapporterar ständigt om nya varningsklockor numera. En dag läser vi om en kommun som tvingas låna stora summor för att fortsätta kunna betala ut löner, nästa om hur sjukvården går på knäna, därefter visar det sig att Sverige inte har en fungerande gränsbevakning. Denna sorts nyheter, resultaten av den kurs vi slagit in på, fortsätter att läggas på hög. Läget är allvarligt, kurvorna pekar nedåt. Men innebär det att vi ändrar på kursen? Kära läsare, nu skojar du allt med mig.
Jag börjar mer och mer ana att den sanna anledningen till att ingen gör något är tragisk i all sin enkelhet: det vore helt enkelt politiskt kostsamt för det egna partiet i nästa opinionsmätning att vara den som skriker ”stopp!” och drar i nödbromsen. Hellre då att någon annan gör det, och tar smällen som kommer på att säga det alla mellan skål och vägg redan vet är sant. Likt en politisk variant av fångarnas dilemma är det agerande som är bra för individen samtidigt skadligt för helheten; i försöken att rädda sina egna skinn gör våra politiker det i längden farligare för sig själva, samtidigt som landet som helhet fortsätter att ta skada.
Hur länge kommer vi att behöva vänta, innan en politik som alla vet inte fungerar till slut byts ut? Av regeringsbildningen att döma får vi nog vänta ett tag. Snarare kommer nästa regering – när vi nu väl får en – antagligen att försöka göra samma sak som nu: skjuta på problemen till någon annan får ta hand om dem, fram till den dagen krisen inte längre går att ignorera.
Kort sagt: bedömningen verkar vara att det här tåget måste fortsätta skena in i den bergvägg som redan går att skåda vid horisonten. Först när kraschen är klar kan våra modiga konduktörer föreslå att det kanske var så att tåget slagit in på fel väg. Problemet med allt detta är att det faktiskt är ganska osäkert om särskilt många av våra politiker – eller det demokratiska systemet som sådant – kommer att överleva den krasch vi nu rusar mot. Nästa ekonomiska kris är inte långt borta, så jag antar att vi helt enkelt får se vad svaret blir.
