Kyeyune: Marx är någon man har på sin t-shirt

Vänsterns syn på kulturella frågor är ett bevis på att Marx är någon som man har på sin t-shirt, inte en person man faktiskt läser, skriver kolumnisten Malcom Kyeyune.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Det har varit mycket debatt om ”kulturella” frågor på senare tid. Böneutrop, barngifte och andra liknande saker har seglat upp på dagordningen, och snabbt fått en viral spridning ända ut i fikarummen utan att etablerade medier nödvändigtvis tagit initiativet. Tiden då de dagsaktuella frågorna sorteras och sållas på våra större redaktioner måste nog nu sägas vara över; våra större medier reagerar numera på debatter, de styr och förvaltar dem inte längre.

Alla tycker inte om denna sakernas nya ordning. Att diskutera dessa ”kulturella” frågor ses exempelvis av vänstern som ett slöseri med tid och som något i princip automatiskt främlingsfientligt, rasistiskt, och vad det nu kan vara. Vad folk borde prata om är istället det de alltid borde prata om: omfördelning och mer pengar till välfärden, samt en och annan ny ungdomsgård, förstås. Allt detta är solida, materiella frågor, till skillnad från de mycket mer efemära, mindre objektiva sakerna som kulturkrockar. Det finns en mycket enkel uppdelning: jobb och pengar är politik ”på riktigt”, böneutrop är ”fejk”.

ANNONS

Det lustiga i denna syn är inte bara att den idag dömer en till politisk irrelevans. Den är också ett bevis på att Marx är någon man har på sin t-shirt, inte en person man faktiskt läser. Marx skrev att folk utgår från sina materiella intressen, ja, men det han skrev var knappast att klass var på riktigt, medan kultur inte var det. Min klasstillhörighet är faktiskt inte något mer materiellt än en social relation, det vill säga en ren och skär idé i mitt och andras huvud.

Om jag vaknade upp imorgon och alla jag träffade trodde att jag var en miljardär, och alla banktjänstemän på den lokala banken tyckte att jag hade rätt att ta ut en miljard från deras kassavalv, så skulle jag vara en miljardär. Det finns inga miljardärpartiklar, inga kapitalistatomer, inga arbetarmolekyler. Våra roller som herre och tjänare, arbetare och chef, redaktör och kolumnist är alla sociala uppfinningar, rena mänskliga påhitt. Samma sak gäller självklart kulturella seder och bruk; moder, dotter, kvinna, son, patriark. De är alla sociala relationer, som styr vad man får och inte får göra, vilka roller kvinnor får och inte får ha.

Kulturella konflikter är sociala konflikter, och de kulturella konflikter som just nu skär igenom Sverige handlar inte om vilken glassmak som är bäst eller vem som borde vinna Melodifestivalen; de är materiella konflikter som utkämpas om statens (begränsade!) ekonomiska resurser men också främst om själva grundreglerna för hur vårt samhälle ska se ut. Vilka sociala relationer ska gälla? Vad för rättigheter och plikter ska kvinnor ha? Hur mycket utrymme ska en grupp få i det allmänna rummet, och på vilken bekostnad av andra?

ANNONS

Ingenting här är fejk. Ingenting här är mindre på riktigt än maxtaxa på dagis. Det står var och en fritt fram att parkera vid klagomuren och lipa över sin egen irrelevans, över att det svenska folket bryr sig mer om politiska petitesser än det man tycker att de ”borde” bry sig om. Tro bara inte att Marx skulle ha gjort ert önsketänkande sällskap. Då som nu är de sociala konflikterna en verklighet, hur mycket vissa än vill knipa ihop ögonen.

ANNONS