Kommer ni ihåg när det grekiska PASOK och andra Europeiska socialdemokratiska partier användes som exempel på vad som också kunde hända på våra breddgrader?
Det var inte direkt längesedan, men historien rör sig snabbt numera.
Ett par ögonblick senare verkar socialdemokratins sönderfall ha gått från något som kan hända, till något som, tja, faktiskt händer. Opinionssiffrorna nationellt är en katastrof. Det historiska tappet i Göteborg har GP skrivit om tidigare, men även kommuner uppe i Norrland, där socialdemokratin har sina absolut starkaste fästen, håller i dag på att vackla.
Om du är en begåvad lokalpolitiker som ska genomdriva än fler nedskärningar i den lokala vården på grund av politiken från Stockholm, eller ska försöka förklara varför din lilla kommun används som en avlastningsplats för människor som Migrationsverket inte vet vad de ska göra med, då är inte ditt jobb särskilt enkelt eller tacksamt idag. Du kan till och med få för dig att du hellre hankar dig fram som oberoende än som socialdemokrat, vilket i princip betyder en förlorad kommun för socialdemokratin.
En gång i tiden sade man på vänsterkanten att när bourgeoisien drabbas av snuva, då dör proletärerna i lunginflammation. Kanske behöver vi ett liknande uttryck idag för att förstå socialdemokratin: när den blir mer än lovligt sjuk är risken stor att man själv kommer dras med i fallet, oavsett var man står.
Varken vänstern eller högern har några större skäl att skratta åt utvecklingen. De som från vänsterkanten menar att den nuvarande motgången bara är intyg på att det vore rätt att öppna gränserna igen och föra ”offensiv vänsterpolitik” har, milt uttryckt, faktiskt ingen aning om vad de pratar om.
Vänstern har alltid varit i beroendeställning till socialdemokratin: sossarna är den stränga, elaka fadern som man alltid kan göra uppror mot, men som när allt är sagt och gjort är den som kommer att se till att lyset är på och att veckopengen faktiskt betalas ut.
Man hatar socialdemokratin och kallar den allsköns namn, samtidigt som man aldrig någonsin skulle vilja göra det tråkiga jobbet, som att budgetera eller styra ett land. ”Vänsterpolitik”, så som den sett ut de senaste, tja, femtio åren åtminstone, är de facto omöjlig utan ett tråkigt, grått sosseri man kan rikta sitt politiska tiggeri mot. Försvinner sosseriet, försvinner tids nog också dagens vänster.
För högern är situationen ungefär densamma. Likt engelska socialister på den gamla goda tiden pratar man inom borgerligheten om den förlovade dagen då det hemska system man slåss mot äntligen ska försvinna... helt säker i övertygelsen om att det inte kommer att försvinna, och att man därför kan vara hur ”revolutionär” som helst utan att någonsin riskera sin egen bekvämlighet.
Vi har således en samling borgerliga partier som de senaste fyra åren varit panikslagna inför tanken på att lägga en egen budget, därför att i värsta fall skulle denna budget vinna. Är det så folk som vill styra ett land beter sig?
Efter valförlusten 1962 sa Richard Nixon som bekant ”You don't have Nixon to kick around anymore, because, gentlemen, this is my last press conference”. Bara den blinde tror att dagens kris för sossarna bara är en kris för sossarna. I sinom tid kommer krisen bli lika stor, eller till och med större, för alla de som blivit på tok för beroende av att det alltid finns en sosse någonstans man kan rikta en spark mot.
