De senaste dagarna har präglats av en diskussion kring krisberedskap, efter att VMA - i folkmun kallad 'Hesa Fredrik' - av misstag råkade avslöja en hel del inkompetens och impotens hos våra myndigheter.
Uppenbarligen går det att ha synpunkter på att exempelvis MSB lägger miljoner på att ta reda på hur genus påverkar myndigheternas agerande i en krissituation, när det är uppenbart att de inte lagt ned några pengar på att undersöka hur deras egna servrar agerar i samma krissituation. Den sjuka som Sverige lider av är dock inte en fråga om enskilda myndigheters tveksamma prioriteringar. Sverige är helt enkelt ett land utan marginaler.
I Sverige är det sedan länge rutin att inte planera - eller budgetera - för det oplanerade. Vi har i decennier fixat finansieringen genom att skära bort "fettet" - de extra sjukhussängarna, det förebyggande underhållet, den nödvändiga vården av vår gemensamma infrastruktur - något som över tid utmynnat i en sorts institutionell anorexi. I vårt moderna Sverige är det inte ovanligt att patienter på akutmottagningen placeras i korridoren på grund av platsbrist. När sängar i korridoren reducerats till rutin kan man fråga sig vad som händer när något utöver det vanliga inträffar. Kanske går det att spänna upp lite tält på sjukhusparkeringen?
Det vore kanske tacksamt att skylla alla dessa problem på högerns nedskärningspolitik. Förvisso: I Sverige gillar vissa att sänka skatterna. Vad alla emellertid är överens om är något än viktigare; nämligen vården av den nationella självbilden. Sverige världens rikaste land! Sverige, den humanistiska fyrbåken! Sverige, föregångslandet! Inget uppdrag är för stort, inget åtagande omöjligt!
Sverige är helt enkelt ett land där ingen som betyder något vill - eller ens kan? - föreställa sig att man skulle vara för fattig för att kunna uträtta något. Och så fort någon kommer på ett nytt ideologiskt prestigeprojekt så är det alla händer på däck som gäller. Det spelar ingen roll om det råkar röra sig om införandet av ett skolsystem som Chile avfärdade som för nyliberalt, eller en ökning av landets befolkning med cirka tio procent på ungefär lika många år. Wir schaffen das!
I jakten på sina diverse vita elefanter tar både vänstern och högern i slutändan sina pengar från samma ställe: från institutionernas innanmäten, från allt det där extra fläsket som bara ligger där och skräpar. Girighet är en sak, men det är de goda intentionerna som man verkligen bör se upp för.
Den dagen Sverige drabbas av en katastrof - eller bara en vanlig ekonomisk kris - kommer polletten att trilla ned, i takt med att soppköken breder ut sig och våra pensionärer fryser ihjäl på vintern. Alltså: det finns inga krislager, inga extra sjukhussängar, inga servrar som klarar av trycket, ingen militär beredskap, ingen polis på sommaren, ingen plan B för de kommuner som går i konkurs, ingenting.
Att döma av historien kommer vanligt folk i detta framtida Sverige knappast känna sig manade att börja rösta på (V). De kommer inte heller - medias neurotiska fixeringar till trots - att skylla sina problem på nazisterna i Almedalen. De kommer att yla efter blod.
