Under de senaste årtiondena har vår politik kommit att kretsa allt mer runt hyllandet av det lilla, det smala, det annorlunda, det exotiska. Ni har alla hört de mer berömda citaten från denna genre. Från Mona Sahlin (”[invandrare] har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi?”), till Reinfeldt (”Ursvenskt är blott barbariet”), till Reinfeldt igen (”Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare.”).
Från den yttersta vänstern till den rumsrena högern har man faktiskt kunnat enas om mer än vad någon sida riktigt vill erkänna. Från sina rötter i socialismens explicita majoritetsideologi är vänstern numera helt fokuserad på minoriteter, och de inte särskilt nya Moderaterna har också kommit långt. Även den hippa högern älskar sexiga minoriteter: ju mer udda och spännande du är, desto mer passar du in i en samhällsvision befriad från gråa bruksorter och förtryckande kollektiv; ett samhälle helt fokuserat på den fria, ensliga individen. Bygg en moské, baby. Bygg gärna tre, baby.
Att ingå i någon sorts majoritetsgrupp idag innebär ofta att det bästa du kan förvänta dig är ointresse, eller en uppläxning om att du minsann inte ska komma och klaga. I en intervju i The Guardian påpekade författaren Lionel Shriver att modern litteratur älskar att behandla invandraren och dennes perspektiv, samtidigt som den är totalt ointresserad av perspektivet hos de personer vars hembygd transformeras. Tycker de om detta? Ville de ha detta? Vem fan bryr sig? Deras perspektiv spelar ingen roll; om de har en åsikt så är den antagligen rasistisk. Vem äger Sverige? Reinfeldt tvekar inte en endaste sekund; han vet redan svaret.
Allt detta i ett demokratiskt system där en skalle, en röst gäller. Det mest fascinerande med vår tid är faktiskt hur otroligt förvånade våra politiker verkar vara över att deras värld nu faller sönder. Bygg en moské, baby! Ni som inte gillar moskéer kan dra åt helvete; alla de rättrådiga och goda skäms över att dela land med er.
Tänkte verkligen ingen på att man inte bara delar land utan också delar valurnor med dessa människor? Det är galet, men svaret verkar faktiskt ha varit nej. Tänkandet lyste med sin frånvaro. Att förhärliga minoriteter och snäsa åt majoriteter att göra bot för alla sina privilegier kanske tillfredsställer ideologiskt, men det är usel praktik. Man kan lyssna på majoriteten, eller så kan man få sparken och bli ersatt av politiker och partier som lyssnar. Att detta sker är inte ett tecken på att demokratin är döende.
Demokratin fungerande när SD hade 0.4 %, och den kommer fungera om (när?) det når 30 %. Skälet är enkelt: demokratin är inte socialdemokratisk eller centerpartistisk, den är inte humanistisk eller socialistisk, den är inte tolerant, inte främlingsfientlig, den är inte ens liberal. Demokratin är demokratisk, och det är också det enda den är. Sekunden man glömmer det har man redan förlorat.
