Det är något lustigt med byråkratier. Likt den gamla bortglömda lunchlådan längst in i kylskåpet så har de alltid en vana att leva sina egna liv. Det finns få saker som verkligen kan släcka törsten hos en byråkrati som upptäckten av hur roligt det är att alltid ha mer. Ju mer prestige och resurser en byråkrati samlar på sig, desto större blir dess törst.
Byråkratier är faktiskt ofta så giriga att de inte drar sig för att helt enkelt sno ansvarsområden från varandra. Rysslands olika underrättelsetjänster har en lång historia av att slåss sinsemellan, och USA:s diton är knappast mycket bättre. USA:s flotta har en egen armé som i sin tur har ett alldeles eget flygvapen, vilket ofta hamnar i konflikt om resurser och anslag med själva flottans flygvapen, vilket i sin tur har ansträngda relationer med flygvapnets flygvapen, och så vidare.
Sådant är faktiskt ganska normalt. Institutioner, om och när de själva får välja, kommer alltid att växa. De vill ha mer ansvar, inte mindre, och över tid kan det leda till situationer där en och samma samhällsfunktion fördelas - ofta ganska klumpigt - över två eller flera departement, bara av den enkla anledningen att ingen vill släppa greppet om bytet.
Sverige verkar dock bli ett undantag. SVT skrev för drygt en vecka sedan om den kaotiska situationen som just nu råder på skolan Kunskapsljuset i Norrköping. Detta är en skola som uppvisar katastrofala resultat bland annat gällande antalet lärare med pedagogisk examen, där skolan placerar sig på plats 35 från botten, på en lista av nästan totalt 5000 skolor i landet.
Kruxet är dock att denna skola inte är fattig - eller den borde åtminstone inte vara det - då Kunskapsljuset mottagit 23 miljoner kronor i extrapengar över en period på sju år. Det som gör historien intressant är att kommunen inte har kontrollerat vad pengarna gått till, utan menar att detta är Skolinspektionens jobb. Skolinspektionen hävdar att det är kommunens jobb, och att de inte har något uppdrag på området.
I stället för byråkratier som girigt roffar åt sig mer och mer uppdrag så verkar vi alltså se hur svenska myndigheter, i en slags air av desperation, gör allt för att fly så långt bort det bara går. "Det är inte mitt fel är att det är så här", säger den ene byråkraten. "Det här är inte vårt område", säger den andre. "Det är någon annans ansvar", säger då den tredje. Så lyder mantrat allt mer i dag, i vårt stackars föregångsland.
Detta är ett sjukdomstecken, och faktiskt ett mycket allvarligt sådant. Jag menar, rent konkret: Vem är det egentligen som ska sköta skolinspektioner, om vi nu har en situation där ingen verkar anmäla sig som frivillig? Är det tänkt att Timbro ska sköta detta?
Gissningsvis kommer den här sortens ansvarsflykt att bli många gånger vanligare under åren som kommer, speciellt då de verkliga kostnaderna för flyktingmottagandet blir den svarte Petter som olika kommuner och myndigheter desperat försöka fösa över till någon annan. Växande, giriga byråkratier är kanske inte särskilt roliga att ha att göra med. Byråkratier som inte växer är om möjligt ännu värre.
