Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kunskapsrelativism förstör skolan

Mindre klasser och fler lärare i all ära, men skolans riktiga problem är de postmoderna teorier och kunskapsrelativismen som präglar läroplanerna. Gästkrönikören Isak Skogstad har läst den nya boken Kunskapssynen och pedagogiken.

Häromdagen rapporterade SVT att Socialdemokraterna hade misslyckats med att minska klasstorlekarna i skolan, trots att det var ett vallöfte. Visst är det ett misslyckande, mindre klasser kan ha gynnsamma effekter för elevernas resultat och lärarnas arbetsbörda, men spelar det egentligen någon större roll? Inte om du frågar författarna bakom den nya boken Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos). Professor Magnus Henrekson, bokens redaktör, menar att lösningen på skolans problem varken ligger i mindre klasser eller mer pengar; ska skolans resultat vända och återigen bli den samhällsinstitutionen som möjliggjorde social mobilitet så krävs ett paradigmskifte. Postmodernismen och kunskapsrelativismen måste helt enkelt väck.

För en utomstående betraktare kan det tyckas självklart att skolan fokuserar på att främja elevernas inlärning. Men som Inger Enkvist, professor i spanska och skoldebattör, beskriver i ett av bokens kapitel så betonar den svenska läroplanen mer att eleverna ska uttrycka sina egna åsikter framför att tillgodogöra sig rena ämneskunskaper. I de fall då läroplanen skriver om faktakunskaper så handlar det snarare om fakta ska diskuteras eller ses i ett personligt sammanhang av eleverna. Kunskaper nämns som jämbördigt med nyfikenhet och intresse, och eleverna förväntas ställa egna frågor – inte besvara andras. De postmoderna idéerna, där processen betonas framför resultatet, genomsyrar således skolans styrdokument.

I den svenska skoldebatten har det under en längre tid funnits en utbredd idé om att faktakunskaper tillhör dåtiden. Det har inte minst Jan Björklund fått erfara. När han föreslog en ny kursplan för skolämnet geografi där faktakunskaper fick ökat fokus gick ordföranden för Geografilärarnas riksförening och ett flertal andra akademiker till attack och hävdade att förslaget byggde på 1800-talets bildningsideal. De menade att fokuset på ämneskunskaper ”motverka elevens förmåga till en öppen analys av världen”.

Men Björklund hade rätt. Faktakunskaper och förståelse för helheter är inte motsatser. Tvärtom så förutsätter analyser en rigorös grund i baskunskaper. Den avvisande inställningen mot faktakunskaper återfinns dessvärre inom stora delar av det pedagogiska etablissemanget. Det märks inte minst när elevernas dåliga ämneskunskaper påtalas – då bortförklaras det ofta med att eleverna åtminstone är kreativa och bra problemlösare.

På samma sätt bortförklaras de höga kunskapsresultaten i östasiatiska länder med att eleverna där är som faktarabblande maskiner. Men studier som mäter elevers kreativitet, förmåga att lösa problem och kritiskt tänkande visar att svenska elever inte alls är särskilt bra. Faktum är att de bästa problemlösarna och de mest kreativa eleverna återfinns i Japan och Sydkorea. Det är inte förvånande. Mängder av studier inom kognitionsvetenskapen visar att rigorösa ämneskunskaper är en grundläggande förutsättning för mer analytiska förmågor.

I Kunskapssynen och pedagogiken skriver idéhistorikern Ingrid Wållgren hur auktoritet ses som något suspekt inom den postmoderna idéskolan. Det har givit upphov till att lärarens roll har omvandlats från att vara en kunskapsförmedlande auktoritet till en social coach för eleverna. Detta går hand i hand med de moderna pedagogiska idéerna om att eleven själv ska ta ett större ansvar för sin egen inlärning, där lärarens uppgift är att skapa en miljö som främjar lärande. Men det är direkt destruktivt enligt hjärnforskaren Martin Ingvar, som i samma bok skriver att skolbarns hjärnor kräver en tydlig struktur och studiero. Ingvar menar att elever lär sig bäst av att ha lärare som med auktoritet kan leda undervisningen framåt, och att det postmoderna paradigmet som härskar i skolan ger upphov till ett ojämlikhetsmaskineri; de största förlorarna på stökiga klassrum och flummig pedagogik är de elever som inte har välutbildade föräldrar.

Mindre klasser i all ära, men menar man allvar med att stärka den svenska skolan så bör man börja med att ifrågasätta de grundläggande idéer och föreställningar som skolans läroplaner och styrdokument vilar på. Henrekson et consortes och deras förslag om ett nytt paradigm för skolan träffar helt rätt. Det är hög tid att göra upp med den postmodernism och sanningsrelativism som förstör skolan.

Mest läst