Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Kunskapsföraktet har nått språket

Att lansera en ny "representativ" rikssvenska är ett tecken i tiden, där representation värderas högre än vad som faktiskt är korrekt.

Scientia potentia est. Kunskap är makt. Ett citat som tillskrivs Francis Bacon, trots att den exakta frasen inte återfinns i någon av hans texter. I Meditationes Sacrae från 1597 förekommer däremot frasen ipsa scientia potestas est: kunskap i sig är makt. 

Det sammanfattar ännu bättre kärnan i det bildningsideal som länge återfanns hos såväl höger som vänster (och som sedermera övergivits av de båda); kunskap är inte enbart ett medel för att nå högre mål, det är ett mål i sig. 

Synen på kunskap har dock undergrävts i takt med postmodernismens intåg. Bilden av att det inte existerar några objektiva rätt och fel vinner mer mark och får faktiska konsekvenser; där kunskap underställs representation och fakta underställs känsla.

Ett exempel är den nya ”rikssvenskan” som tagits fram av de vanligaste dialekterna och brytningarna som talas i Sverige i dag. Bakom initiativet står statliga rekryterings- och bemanningsföretaget Lernia. Syftet är att ”ge en mer representativ bild av hur Sverige låter 2017 för att belysa att människors uttal inte har med deras kompetens att göra.”

Behovet av en ny rikssvenska motiveras med en studie som Europakommissionen gjort: där framkommer av 72 procent av de tillfrågade svenskarna tror att ”den sökandes sätt att tala (uttal/brytning/accent) är den faktor som kan vara till störst nackdel för en jobbsökande när ett företag ska välja mellan två kandidater med samma yrkeskunskaper och kvalifikationer.”. Detta jämfört med 36 procent i övriga Europa. 

Det är anmärkningsvärt att göra ett så stort nummer av resultatet i studien, då den enbart undersökt vad personer tror och inte hur det faktiskt ligger till. Men även om det faktiskt skulle vara så det föreligger, är det fel att välja den kandidat som talar språkligt korrekt före den som inte gör det givet att allt annat är lika?

I ett pressmeddelande från Lernia berättar Mikael Parkvall, språkforskare vid Stockholms Universitet att det inte finns något som är rätt eller fel i svenskan: ”Rikssvenskan har varit en norm för hur människor ska tala när de talar så kallad "felfri svenska", men för oss lingvister finns överhuvudtaget inget som är rätt eller fel. Den nya rikssvenskan visar på ett aningen absurt sätt att det inte finns något som är felfri svenska, iallafall inte om vi vill låta människor i hela Sverige vara representerade och inte bara låta något ursvenskt fantasifoster vara måttstocken”.

Det är lätt att avfärda ett PR-tilltag från ett företag  – om än ett statligt ägt sådant vilket gör det hela värre  – som harmlöst. Men attityden är långt ifrån unik. Man värderar representation högre än vad som faktiskt är korrekt, så till den grad att man förnekar att det skulle finnas något som faktiskt är korrekt. Även om tanken med detta är inkludering, så blir resultatet det motsatta.

Ponera att detta synsätt skulle tillämpas även inom undervisningen. Den som inte har med sig språket hemifrån skulle inte heller få lära sig korrekt svenska i skolan med hänvisning till att det inte finns några rätt och fel. Men att det inte skulle finnas några rätt och fel blir inte sant bara för att man envist hävdar detta. Skillnaden märks och resultatet när språkets regler blir otydligare blir inte inkludering utan exkludering.

Ovanstående exempel kan tyckas vara extremt, men ligger närmare verkligheten än vad man hade kunnat önska. Mest uppmärksammat är kanske en händelse för några år sedan där en lärarvikarie i Helsingborg hade försvarat fakta kring förintelsen av judar under en sfi-lektion då en elev hade agerat ifrågasättande. Efter händelsen kallades läraren in till ett samtal med skolans samordnare som bland annat sade: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta.” (DN 26/2 2015).

När bildningsidealet förfaller så är det en förlust för såväl enskilda individer som för samhället. För utan gemensamma referensramar förstår vi varandra sämre, precis som vi gör utan ett gemensamt språk med gemensamma regler.

Mest läst