Upplopp, bränder, trakasserier, överfall, narkotikahandel, stenkastning. Väktare som blir misshandlade av ett 20-tal maskerade personer. Poliser som tvingas fly eller återlämna stöldgods. Handlare som bara har att se på när kriminella länsar hyllorna. Barn som agerar hantlangare åt gängen. Polisens lista över olika incidenter i Bergsjön, Hammarkullen och Hjällbo de senaste åren, som GP publicerade på måndagen, är förfärande läsning. Och en påminnelse om hur samhället svikit stora delar av Göteborgs stad.
Det är knappast något nytt för GP:s läsare att olika kriminella gäng delvis tagit kontrollen över stans utsatta stadsdelar. Men det är ändå värt att påminnas om att detta inte är någonting normalt. Det är inget vi ska vänja oss vid.
Gängens makt ligger i deras våldskapital. Men den ligger lika mycket i deras möjlighet att hota med våld. Det är när de kriminella får sin vilja igenom utan att ens behöva hota, misshandla och skjuta som deras makt är som störst.
Därav alla angrepp på blåljuspersonal och väktare. Ja, till och med på parkeringsvakter, spårvagnsanställda och socialarbetare. Gängen riktar in sig på att bryta ned samhällets auktoritet. Indirekt på att bryta ned de boendes i dessa områden tilltro till myndigheterna.
Det svenska samhället behöver därför markera tydligare vem det är som bestämmer. Det handlar om att bryta den onda spiral där gängens makt växer, boende och affärsinnehavare anser sig övergivna av samhället och i värsta fall tvingas söka beskydd från andra kriminella. Där gängens växande makt och status leder till nyrekryteringar långt ned i åldrarna.
Svensk brottslagstiftning är inte anpassad för den här typen av situation. Och det vore både cyniskt och kortsiktigt att fortsätta dröja med skärpningar för att problemen anses begränsade till vissa områden.
Som forskaren Jan Kallberg skrev för några månader sedan (Dagens Samhälle 14/8-2018) behöver de kriminella gängens affärsmodell slås sönder. Inkomsterna, lojaliteten och statusen som bygger gängverksamheten måste dräneras.
För barn bör fokus ligga på återanpassning. Men redan från 15-årsåldern måste repression vara huvudspåret enligt Kallberg. Han föreslår vidare att straffrabatterna tas bort. Den som döms för flera brott ska få adderade straff. Dessutom: Samkör offentliga register. Utmät tillgångar. Konfiskera egendom. Erbjud pengar för den som anonymt tjallar på sina kumpaner. Inför straffrabatt för de som vittnar mot andra gängmedlemmar. Avbryt bidragsutbetalningar till yrkeskriminella. Placera fängslade gängmedlemmar i Norrlands inland. Begränsa förtidsfrigivningen kraftigt. Tillåt polisen att göra brottsprovokation.
Till detta kan man lägga ökade möjligheter att infiltrera gängen och utökad digital övervakning. Givetvis finns det invändningar mot alla dessa åtgärder. Men samhället måste bestämma sig. Ska utvecklingen, där ständigt nya generationer står på tur att ansluta sig till kriminella gäng, som dessutom omöjliggör för dessa områden att lyfta sig, brytas eller inte?
Om svaret är ja så krävs radikala insatser. Det är inte att ge sig på utsatta grupper. Det är tvärtom att stå upp för de mest utsatta, de som drabbas av gängen i närområdet. Det är att stå upp för de barn som står inför valet att försöka göra något vettigt av sina liv, vilket alltid är tuffare för den som befinner sig i en utsatt miljö, eller att lockas av gängen och fastna i kriminalitet.
Polisens lista ovan togs fram för att få tillstånd till kameraövervakning på extra stökiga offentliga platser. Även denna modesta åtgärd mötte länge motstånd, trots att kameraövervakning är legio i kollektivtrafiken. Men aktivister och politiker längst ut på vänsterkanten har de senaste åren fått backa. De har inga lösningar att komma med, och under tiden har problemen fått växa.
Hårdare tag löser inte allt. Sociala insatser görs och de har självfallet sin plats. Ojämlikheten får inte bli för stor. Men det går inte att skylla ifrån sig. Inget samhälle är fullständigt rättvist. Fattigdom gör en inte kriminell med någon automatik. Vikten av moraliska val blir snarast mer påtagliga. Det individuella ansvaret är alltid grunden för värdiga mänskliga relationer och gänglivet är en återvändsgränd. Att ställa krav är därför att bry sig. Kravlöshet är däremot respektlös mot både offer och potentiella förövare.
