Under förra seklet ägnade den amerikanska maffian sig åt alltifrån utpressning till mord på konkurrerande ligor. Maffian skydde få medel. En av få regler som maffian strängt höll sig till var att lämna poliser ifred. Rädslan var stor för att om poliser och deras familjer hotades eller dödades skulle vedergällningen vara enorm.
Det är intressant att denna självpåtagna och mångåriga tradition bland hårdföra amerikanska gangsters helt saknas bland många av Sveriges tungt kriminella. Att attackera poliser och till polisen tillhörande fordon och fastigheter tillhör numera den svenska poliskårens vardag.
I helgen besköts en villa i området Hagaberg i Västerås. Det rör sig om ett mordförsök på en polis och dennes familj. En helt vanlig polis som jobbar i yttre tjänst.
Mordförsöket i Västerås är kulmen på en rad attacker under innevarande år mot poliser. Första januari kastades en granat mot polishuset i Katrineholm. Sjätte februari sprängdes en bil tillhörande en polischef involverad i bekämpandet av gängkriminalitet. Trettonde augusti skakades polishuset i Hallstahammar av en explosion, en liknande händelse ägde även rum den artonde oktober i Helsingborg. Den tolfte september utsattes en fru till en polis för ett kidnappningsförsök.
Reaktionerna från regeringen är knappa. Statsminister Stefan Löfven (S) har inte inbjudit till extrainsatta förhandlingar om hur polisernas situation och arbetsmiljö kan förbättras. Inget krispaket har föreslagits. Inga akuta lagändringar ligger och väntar i riksdagshuset. Bryr man sig inte, eller vet man inte vad man ska göra när den myndighet som ska upprätthålla lag och ordning i Sverige är under belägring?
Det pågår ett lågintensivt krig mot svensk polis. Detta i en högkonjunktur när statens finanser bör vara starka nog att ge polisen ekonomisk råg i ryggen. Vad händer då i en lågkonjunktur: mördade poliser och nedsläckta polisstationer?
Lösningarna som borde ligga närmast tillhands, förutom en ekonomiskt starkare poliskår, är självklara: Betydligt längre fängelsestraff för de värsta återfallsförbrytarna. Det är inte så att Sverige översköljs av småbrott. Det som händer i Sverige just nu är en ökad intensitet och grovhet bland de tunga brottslingarna, de vars hela liv och leverne kretsar kring brottslighet. Dessa personer måste samhället, och visar det sig, även polisen, skyddas ifrån. Att skärpa straffen för de grövsta brotten skulle ge polisen andrum.
Ett betydligt enklare redskap som polisen i dag saknar är användningen av anonyma vittnen. Europadomstolen har rekommenderat det sedan mer än tio år tillbaka. Det är redan tillåtet i Danmark. I Norge infördes möjligheten 2001 efter att hot om repressalier från kriminella hade blivit ett allt större problem. I många svenska förorter råder kollektivistisk tyranni. Det är en regim som straffar de som vänder sig till myndigheter. Utan vittnen inga åtal. Och utan åtal fortsätter gangstrarna ohämmat med sin verksamhet.
Den annars kloke advokaten och nytillträdde partisekreteraren för Moderaterna, Gunnar Strömmer, gick på den moderata stämman i Örebro emot partiledningen i frågan om anonyma vittnesmål. Hans invändning, att man ska veta vem som fäller anklagelser om brott, är principiellt rimlig men praktiskt världsfrånvänd. Hans linje vann mot partiledningens och visar tyvärr att Socialdemokraterna inte är ensamma om att sakna förståelse för hur allvarlig situationen är.
