2017 blev ett dramatiskt år i skattepolitiken.
Delvis berodde det på den politiska dragkampen och läget i riksdagen, delvis på några förflugna ord i en SVT-intervju under hösten.
Regeringen såg sig under sommaren tvungen att backa från några framlagda förslag, om höjd entreprenörskatt och att fler löntagare skulle behöva betala statlig inkomstskatt, eftersom politiskt stöd saknades att gå vidare med dem. Kvar av en ursprunglig trio förslag om skattehöjningar blev flygskatten – inte heller den gynnsam för jobb och företagande, men den baxades ändå igenom.
Men det som kom att ge ny gnista till den övergripande skattedebatten var orden från förre Scaniachefen Leif Östling, i en intervju i SVT:s Uppdrag Granskning i början av november: ”Vad fan får jag för pengarna?”. De burdusa formuleringarna – som sedermera ledde till Östlings avgång som ordförande i Svenskt Näringsliv – var förstås mumma för journalister med vurm för konflikter, och för opinionsbildare med vurm för högskattestaten. Här hade man en skatteplanerande direktör som undergrävde förtroendet för vad man som svensk skattebetalare får tillbaka för de inbetalda kronorna! Målet tycktes öppet.
I den efterföljande debatten framkom dock att det var fler än Östling som inte såg sambandet mellan de höga skatterna och vad staten levererar i form av basal trygghet, kvalitet i skola och sjukvård, effektiv administration, åtgärder mot slöseri, med mera. I ett land med världens högsta marginalskatter, bland de högsta arbetsgivaravgifterna och momssatserna i västvärlden, och höga punktskatter och kapitalskatter, är det fler än direktörer som har skäl att vara vaksamma om hur skattepengarna används.
Vad kan man då vänta sig inom skattepolitiken 2018? Under valår brukar det vara ovanligt med skatteförslag som är impopulära, särskilt bland lättrörliga nyckelväljargrupper. Även om andra politikområden kanske kommer att ges mer uppmärksamhet kan man vara säker på att alla partier kommer att vilja framstå som ansvarstagande.
En grupp som det är populärt att tala sig varm för från politiskt håll är småföretagare. Det finns också goda skäl för det – sedan 1990 har fyra av fem jobb i Sverige skapats i de små och medelstora företagen. I synnerhet de snabbväxande ”gasellföretagen” spelar en nyckelroll för jobbtillväxten, visar ekonomisk forskning. Enligt en rapport som Företagarna släppte tidigare i år är de mindre företagen och deras anställda också den viktigaste källan till skatteintäkter i 217 av 290 kommuner i Sverige. Utan företag och företagare skulle det alltså bli svårt att finansiera den offentliga välfärdens åtaganden.
Några skatteförändringar som redan är aviserade för 2018 kommer att påverka företagare särskilt.
En positiv reform är att kostnaden för ensamföretagare som anställer sin första medarbetare sänks, genom att arbetsgivaravgiften sänks till 10 procent. Detta så kallade ”växa-stöd” har funnits under 2017, men utökas vid årsskiftet till att även gälla den första anställda hos enmansföretagare med aktiebolag och handelsbolag. Förvisso gäller skattesänkningen bara löner upp till 25000 kronor, och är tidsbegränsad till 2021. Trots det är det ett steg i rätt riktning, som visar att regeringen inser att höga kostnader för att anställa hindrar företag från att växa.
De omdiskuterade nya reglerna för personaloptioner, med vissa skattelättnader, kommer nu på plats. Dessa kvalificerade optioner är inriktade mot nystartade, innovativa företag som vill knyta till sig nyckelkompetens. För den som genom optionerna blir delägare i ett fåmansföretag kan det dock fortfarande bli hög skattebörda. Reformen är också begränsad genom olika krav på företagets ålder, storlek och bransch.
Några påtagliga försämringar är också planerade. Ett av de mest uppseendeväckande förslagen är att beskatta privata sjukvårdsförsäkringar som betalas av arbetsgivaren. Om det skulle bli verklighet skulle sådana försäkringar, som både är hälsofrämjande och viktiga för små företag för att snabbt kunna få tillbaka nyckelpersoner i verksamheten, bli dyrare. Hur det rimmar med regeringens ambition om att minska sjukfrånvaron och korta vårdköerna är svårt att förstå.
Företagare med bil kommer att få ökade kostnader under 2018. Dels införs en ny fordonsskatt, med högre skatt för nya bilar som tas i trafik efter den 1 juli, dels kommer skatten höjas för företagare med transportbil som också används privat. Anställda kommer också att förmånsbeskattas om arbetsgivaren betalar trängselskatt för den anställdes privata resor med förmånsbil. För en person som pendlar med förmånsbil kommer detta att leda till en ökad skatt på 4 000–12 000 kronor per år, och öka kostnaden för regelbörda för många företag. Uppemot 130000 bilister i Göteborg och Stockholm beräknas drabbas.
Så långt sådana förändringar som redan är spikade, eller i alla fall långt gångna i planeringen. Men Finansdepartementet och Skatteverket har inte legat på latsidan. Avslöjandena om de så kalladeParadise papers i höstas kom lägligt för att bereda regeringen förevändningen att höja tonläget i ett annat hörn av skattepolitiken.
Förra våren lanserade finansminister Magdalena Andersson ett tiopunktsprogram med åtgärder mot ”skatteflykt, skatteundandragande och penningtvätt”. Att motarbeta sådana företeelser är förstås både lovvärt och relevant, och många av punkterna härrör från internationella överenskommelser. Problemet är att man i jakten på skatteflykt tar i med en omåttligt stor slägga.
En närmast konfiskatorisk skatt på personer som flyttar från Sverige planeras, med udden riktad särskilt mot företagare. Nyligen la en utredning fram förslag på kraftigt höjda straffavgifter vid fel i deklarationer. Möjligheten att självmant rätta fel i tidigare inlämnade deklarationer föreslås också begränsas. Och en ny utredning ska se över systemet med f-skatt, som alla företagare berörs av, bland annat med direktiv att utröna om systemet leder till vad som kallas ”falska egenföretagare”.
Finansdepartementets nit i att jaga skatteundandragande utgår från det lilla fåtal som medvetet fuskar. Att komma åt dessa är förstås viktigt. Men om det sker på det sätt vi ser nu, med medel som försvårar och försämrar för alla företagare, kommer mer vara förlorat än vunnet. Även företagare måste kunna lita på rättssäkerheten. Det är inte ovanligt att Skatteverket anför den oförutsägbara Skatteflyktslagen i processer mot enskilda. Den som står inför skranket riskerar också att inte få sina kostnader för juridiskt försvar ersatta ens vid vinst (den skattskyldige får endast i snitt 39 procent av sina kostnader ersatta i mål där den helt eller delvis får rätt mot Skatteverket, enligt organisationen Rättvis skatteprocess). Flera av de nu aktuella förslagen skulle försämra rättssäkerheten ytterligare.
Retoriken från finansministern mot skatteplanering – som ofta buntas ihop med ”skatteflykt” och ”skattefusk” – kombinerat med svador mot näringslivet bidrar ytterligare till att sprida en bild av företagare som någon slags fifflare. Sådana tendenser förgiftar företagarklimatet, och försämrar denna regerings möjlighet att med trovärdighet tala om vikten av företag för Sveriges tillväxt, jobb och välstånd. Att många av de nämnda förslagen har utarbetats internt inom Regeringskansliet, utan medverkan av experter eller berörda, urholkar också förtroendet. Över allt detta svävar samtidigt alltjämt Reepaluutredningens ande.
Företagare bör göra sina röster hörda mot den näringslivsfientliga retoriken. Oppositionen bör inte vara rädd för att sänka politiska förslag som är skadliga för Sverige, även om de läggs fram med ”arbetet mot skatteflykt” som förevändning. Låt 2018 präglas av en bättre skattepolitik!
Patrick Krassén är skattepolitisk expert på Företagarna.
