Ett säkert Europa. Det var ledmotivet när den nyvalda tyska CDU-ledaren, Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK), la ut riktlinjerna för det regeringsbärande tyska kristdemokratiska partiets EU-valskampanj förra veckan.
AKK betonade vikten av att Europa får kontroll över sina gränser. Den okontrollerade immigrationen kommer vara en av de största utmaningarna för Europa under decennier framöver, menade hon. Det är en analys som med största sannolikhet äger riktighet. Migrationstrycket mot Europa har, över en längre tid, tilltagit kontinuerligt, i takt med att allt fler människor i kontinentens närhet har fått både kunskapen och resurserna att göra resan till den välfungerande delen av världen.
Europa kan inte ha en oreglerad invandring. Folkvandringen under 2015, och dess följder, visar på den oerhörda politiska sprängkraft som ligger i migrationsfrågan. En reglerad invandring är en förutsättning för att kunna ha någon invandring alls. Men den är också en förutsättning för att bevara den politiska och sociala stabiliteten på kontinenten.
Europas immigrationspolitik bör ha kvalificerad arbetskraftsinvandring som sitt huvudfokus. Här kan Kanada tjäna som exempel. Sådan invandring skapar betydligt mindre integrationsproblem och utgör snabbt en tillgång för mottagarländerna.
Men Europa bör även ta sitt humanistiska ansvar för människor i nöd. I en tid med växande migrationsströmmar, kraftig befolkningsökning i kontinentens närområde och risk för fler klimatrelaterade konflikter och katastrofer så är det enda sättet att hantera denna fråga, praktiskt och rättvist, att bygga upp institutioner för hjälp i närområdet.
Det betyder också att Europas militära insatskapacitet måste stärkas, både för att förebygga mer akuta kriser och för att kunna skapa säkerhet på plats. Kramp-Karrenbauer tog upp också det i sitt tal. EU bör påbörja arbetet med att skaffa sig egen gemensam militär kapacitet, menade hon. Även om relationen till USA bör vårdas så är det inte hållbart i längden att Europa förlitar sig på att unga amerikanska soldater ska komma till undsättning vid varje kris. En förändring av arbetsfördelningen som Washington dessutom länge drivit på för att få till stånd.
Till skillnad från regeringspartnern, de tyska socialdemokraterna, avvisade däremot Krank-Karrenbauer tankarna på ett mer federalt EU med en gemensam budget för socialförsäkringar, i praktiken ett steg mot en transfereringsunion, som också i förlängningen kommer leda till krav på federal beskattningsrätt.
AKK:s hållning är välkommen. EU behövs för de hårda frågorna: säkerhet och handel. Dit bör även räknas insatser mot klimathotet. Men EU bör fokusera på dessa frågor och inte fortsätta att lyfta upp politikområde efter politikområde till Bryssel. Federala drömmar riskerar att undergräva både det europeiska samarbete som behövs, och den demokratiska legitimiteten hos vingklippta regeringar på nationell nivå, en legitimitet som aldrig kan återskapas överstatligt. Valutasamarbetet har redan skapat problematiska spänningar och EU har inte råd med fler sådana experiment. Keine Experimente, som AKK:s föregångare, den legendariske CDU-ledaren Konrad Adenauer, uttryckte det.
