På den tiden jag läste på journalisthögskolan i Göteborg hade jag vid några tillfällen Gösta Wilkens som lärare. Han var pensionerad borgmästare och skulle ge oss en del inblickar i rättsväsendet.
En av de historier han berättade har etsat sig fast i mitt minne.
En gammal fängelsekund som genom åren åkt ut och in i fängelserna, främst till följd av olika tillgreppsbrott, stod åter inför rätta med Wilkens som domare. Men nu hade något av ett mirakel inträffat. Han hade träffat en kvinna, av den rätta sorten, och bestämt sig för att börja ett helt nytt liv. Kvinnan hade accepterat hans bakgrund och var med vid rättegången som stöd.
Men innan förhandlingarna började bad mannen att få tala enskilt med Wilkens. Det fanns ett problem. Det ingick i rättegången att mannens straffregister skulle läsas upp. Bland de brott han fällts för fanns också ett enskilt sexualbrott. Inte något grovt och dessutom långt tillbaka i tiden. Men ändock.
Mannen vädjade till Wilkens att inte läsa upp just den domen. Allt hade han berättat för kvinnan, men inte detta. Att få reda på något sådant skulle hon inte klara. Då skulle allt brista för dem.
Vad gjorde då Wilkens? Att inte läsa upp också den här domen skulle innebära ett regelbrott. Och mannen hade ju bevisligen fällts för handlingen.
Men Wilkens valde den mänskliga aspekten och att lita på sitt personliga omdöme. Han nämnde inte domen i sin uppläsning.
Hur gick det då? Jag minns fortfarande Wilkens belåtna min när han tittade ut över oss:
- Det var sista gången vi såg honom i domstolen. Han återkom aldrig mer!
I ett civiliserat samhälle måste det finnas möjligheter till en andra chans, när människor väl är beredda att ta den. Det kan gälla sådant som möjligheten att utbilda sig i vuxen ålder. Eller att, som i detta fall, lämna en brottslig tillvaro bakom sig.
Rättsväsendet har två uppgifter. Att beivra och bestraffa brott. Men också att möjliggöra en återanpassning.
Men även straff för mindre grova brott tenderar i dag att bli av livstidskaraktär. Förra året begärde 100 000 personer ut uppgifter om sig själva från straffregistret. Detta för att tillmötesgå krav från tilltänkta arbetsgivare - som med några undantag inte själva har rätt att begära sådana uppgifter.
Debatten har onekligen svängt. För 10-15 år sedan anklagades ansvariga för till exempel barnomsorgen för slapphet och bristande säkerhetskontroll av anställda. I dag handlar det om att arbetsgivare håller på att gå alldeles för långt.
Den kinkiga frågan är var gränsen skall gå. Att personer som dömts för grova våldsbrott eller sexualbrott inte är lämpliga i skol- eller dagismiljöer är de flesta överens om. För inte så länge sedan diskuterades om en morddömd kan få bli läkare. Själv är jag nog i det fallet mycket tveksam. Men det viktiga måste ändå vara att hålla sektorn med direkt tvingande och diskvalificerande regler så begränsad som möjligt.
I de flesta fall måste de enskilda omständigheterna vara avgörande. Tidsmässiga luckor i en jobbansökan ger alltid upphov till frågor. Sådana är befogade, men de nuvarande massutdragen från straffregistret är stötande. I första hand måste det vara en uppgift för arbetsmarknadens parter att komma till rätta med - om inte lagstiftaren skall tvingas agera.
