Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Konservatismen: Den nya radikalismen

Kärnan i konservatismens återkomst är snarast en motreaktion mot den förhärskande metamorfosen av livsstilsliberalism och teknokrati, en hegemoni som kan symboliseras i Miljöpartiet resa, hela vägen från uttalad civilisationskritik till etablissemangets centrum, skriver gästkolumnisten Håkan Boström.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Konservatismen är på väg tillbaka. Åtminstone om man får tro Svenska Dagbladets kultursida, som publicerat en serie artiklar på temat. Inläggen har varit av högst varierande kvalitet. Konservatismen är ganska svårgreppbar, speciellt för den som idag befinner sig nära maktens centrum.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De klassiskt konservativa bastionerna är närmast utplånade i Sverige. Sedan Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius på 1950-talet gjorde rent hus med det konservativa tänkandet har liberaler och socialister tävlat om vem som varit mest progressiv och framstegsvänlig.

Den svenska socialdemokratin slog effektivt undan grunden för tre av borgerlighetens fyra stödjepunkter – kyrkan, försvarsmakten och universiteten – genom att neutralisera dem eller ta över dem. Kvar blev endast näringslivet, starkt nog att stå emot den socialistiska framstöten. Svensk borgerlighet är därför ovanligt liberal ur ett europeiskt perspektiv.

Det finns knappast något konservativt arv kvar att förvalta. Kärnan i konservatismens återkomst är därför snarast en motreaktion mot den förhärskande metamorfosen av livsstilsliberalism och teknokrati, en hegemoni som kan symboliseras i Miljöpartiet resa, hela vägen från uttalad civilisationskritik till etablissemangets centrum.

50 år efter 1968 är den systemkritiska vänstern totalt marginaliserad. Det förhärskande arvet från 1960-talet är istället en radikal individualism, bristande bildning och känslobetonad moralism. Förhållningssätt som passar som hand i handske med ett kommersiellt präglat marknadssamhälle, där man köper sig gott samvete via rätt varumärksstrategi.

Vissa teoretiker talar om liberalismens dubbla revolution. Sammansmältningen av vänstern och högern i en livsstilsliberal mittfåra – där individuell autonomi är högsta och enda värde – bör dock betraktas sociologiskt, som en triumf för den akademisk-teknokratiska medelklassen, en följd av industrisamhällets övergång i ett tjänstesamhälle.

Industrisamhällets ekonomiska konfliktdimension är numera nedtonad. Istället är det kultur och identitet– ytterst mening och sammanhang – som står i centrum av debatten. Den livsstilsliberala eliten erbjuder här, vid sidan av självförverkligande, enbart en negativt formulerad ”kamp mot ondskan” som meningsskapande rörelse. För de som står långt från makten, eller önskar ett mer intellektuellt förhållningssätt till politiken, erbjuder det föga.

Ständig förändring, liksom ständigt ifrågasättande, är inbyggt i den moderna samhällsmodellen. Men normkritik utgör befrielse bara till en viss gräns. Nedrivna normer ersätts med andra, även om man inte låtsas om det. Och de nya normerna – karriärplanering, godhetssignalering, varumärkesbyggande, ytligt självförverkligande och en långt driven politisk korrekthet leder alla till konformism. Den håller snabbt på att bli lika trångsynt och förljugen som den konservatism som dominerade Sveriges elit för hundra år sedan.

Konservatismens återkomst idag handlar inte om att bevara. Den utgör snarast en radikal samhällskritik. Det är hegeliansk dialektik i sin prydno.

Mest läst