I takt med att valet närmar sig försöker Socialdemokraterna allt mer att profilera sig som ett mittenparti. Det började på allvar under kongressen i april och det explicita budskapet har sedan återupprepats i debatter, intervjuer och kampanjer. På frågan om socialdemokratin står till vänster eller i mitten av svensk politik svarade statsminister Stefan Löfven tydligt att ”Vi står i mitten av svensk politik. Vi är beredda att diskutera över blockgränsen hur vi ska ta oss framåt. Vi måste ha en samlande kraft i mitten som tar ansvar” (Aftonbladet 18/6).
Senast förklarade Löfven detta i ett långt inlägg på sin offentliga Facebooksida (20/10). Inlägget avslutades med sloganen ”Vi är ett parti för många, inte bara några få.” En slogan som är misstänkt lik Labourledaren Jeremy Corbyns budskap i den brittiska valrörelsen: ”For the many, not the few”.
Till saken hör att Corbyn knappast kan beskrivas som en mittenpolitiker. Han tillhör Labours vänsterfalang och har haft som ambition att förflytta politiken till vänster. Att rakt av kopiera Corbyns slogan och samtidigt ha som ambition att föra Socialdemokraterna till mitten skickar minst sagt motsägelsefulla signaler.
Att Socialdemokraterna vill bli betraktade som ett mittenparti är dock logiskt. Löfven har knappast hymlat med att han vill splittra Alliansen och samarbeta med Centerpartiet och/eller Liberalerna. Att flytta sig närmare mitten är att flytta sig närmare dessa partier. Frågan är om det finns en konsensus inom socialdemokratin om att man faktiskt ska vara ett mittenparti, eller om man endast är intresserad av att måla upp en bild av att man befinner sig i mitten.
Var ett parti befinner sig på den politiska skalan avgörs inte främst av var partiet i fråga vill befinna sig, utan av vilken politik det driver. Socialdemokraterna har förvisso skärpt tonen i frågor som till exempel lag och ordning, vilket ibland har anförts som ett argument för att partiet tagit ett kliv mot mitten. De borgerliga partierna har tidigare under den nuvarande mandatperioden varit mer aktiva i frågan än Socialdemokraterna (även om de förtjänar kritik för att dessförinnan ha negligerat den). Men att lagen ska upprätthållas är knappast en mitten- eller högeråsikt, och det går inte att utifrån det argumentera för att S skulle vara ett mittenparti.
När det gäller de områden som i högre utsträckning definierar ett partis position på skalan, som ekonomi eller synen på individen kontra staten, har Socialdemokraterna drivit en tydlig vänsterpolitik. Listan på skatter som partiet har höjt eller haft som önskan att höja kan göras lång. Man hade som bekant som ambition att höja skatten för medelinkomsttagare genom att inte skriva upp gränsen för den statliga inkomstskatten och att höja skatten för småföretag genom förändrade3:12-regler (även om dessa förslag senare stoppades av de borgerliga partierna).
Vidare vill Socialdemokraterna höja skatten för småsparare genom förändrad skatt på ISK-konton. Det vill förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar via arbetsgivaren och därmed få människor att betala tre gånger för sin sjukvård, trots att personer med försäkringen avlastar den offentliga sjukvården. Och glöm för guds skull inte förslaget om att begränsa vinsterna i välfärden, vilket i praktiken skulle innebära ett förbud. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle inte bara bli försämrad valfrihet utan också försämrad sjukvård och utbildning då trycket på den offentliga sektorn skulle öka; detta på grund av en ideologisk övertygelse om att det är fult att tjäna pengar. Låter det som ett mittenparti?
