Det är ingen slump att världsbanken valde att släppa sin chockrapport om katastrofala klimatförändringar just nu. Om bara en vecka inleds FN:s stora klimatmöte i Doha. Och Världsbanken hoppas förstås att de tillresta makthavarna vid det laget har hunnit läsa även denna rapport, fått ökad insikt om situationens allvar, och dessutom lyssnat av den upprörda debatt som nu bör följa.
Låt inte det här hända, uppmanar rapportförfattarna i sammanfattningens slutord. Och förklarar att endast tidig, gemensam, internationell handlingskraft kan förhindra en fyragradig temperaturökning.
Problemet är att Världsbanken egentligen bara upprepar vad en rad miljöexperter redan varnat för. Det är inte brist på kunskap om de skrämmande riskerna med en massiv klimatförändring som fått alltför många av världens ledare att ducka för klimatfrågorna.
Många ledare, även kloka sådana, har föredragit att satsa nästan all kraft på att hantera den ekonomiska kris som redan skakar många av världens länder. Miljöfrågorna, som var så heta för bara några år sedan, har förpassats till väntrummet – som om man kunde ställa den nödvändiga omställningen i pausläge.
Det är en ohållbar strategi som inte bara kan innebära att arter dör ut och att det blir svårare att odla vissa grödor. När Världsbanken talar i termer av indirekta följder är det inte fråga om smärre besvär. Hela världshandeln med jordbruksprodukter lär påverkas av förändrade odlingsförutsättningar. Samhällsekonomier riskerar att kollapsa, med politisk instabilitet som följd. Den hoppfulla demokratiska utveckling som ägt rum, kan börja rullas tillbaka och konflikter om exempelvis vattentillgångar kan eskalera till krig.
De konkreta och uppenbara hälsohoten som följer på extrema värmeböljor och massiva stormar är inte svåra att förstå sig på – stormen Sandy var en färsk påminnelse. Men utöver det finns också en stor risk att en temperaturökning gör att allvarliga sjukdomar får ökad spridning. Världsbanken talar om malaria, snäckfeber, borrelia och blödarfeber orsakade av exempelvis spridning av hantavirus.
– Alla regeringar måste ta sitt ansvar, betonade miljöminister Lena Ek både som en reaktion på rapporten och för att peka på vikten av rejäla åtgärder på Dohamötet.
Nu har världen åter fått en påminnelse om vad strutsmentaliteten kostar, och det från en tung organisation som Världsbanken, som brukar få makthavare att lyssna. Men räcker det för exempelvis president Obama och hans kinesiske motpart XI Jinping att visa handlingskraft? Utsikterna är inte strålande, men låt oss ändå hoppas att Dohamötet blir den positiva vändning världen behöver.