Den tunga röken från kolkraftverken nära Katowice hänger över klimattoppmötet COP24. Det är en ironi som lyfts fram mer än en gång den senaste veckan, att ett klimatmöte förläggs till hjärtat i Polens kolkraftsproduktion.
På ett sätt är det förstås en bra påminnelse om hur spelplanen ser ut. Och om att insatserna ökar. FN:s klimatpanel IPCC:s rapport från oktober är rent av otäck läsning. Världen är redan nu på god väg att missa 1,5-gradersmålet. Konsekvenserna av att istället få en uppvärmning på 2 grader är monstruösa: 99 procent av korallreven kommer sannolikt att dö. Arktis blir isfritt vart tionde år istället för vart hundrade. Klimatrelaterade risker inom allt från hälsa till matproduktion, säkerhetspolitik och ekonomisk tillväxt ökar kraftigt.
Då har vi inte ens talat om riskerna för så kallade självförstärkande effekter, som att permafrosten smälter och frigör metan som påskyndar uppvärmningen ytterligare, och gör att vi helt tappar kontrollen över klimatsystemen.
Är då allt hopplöst och förlorat? Svaret är nej. Klimatfrågan är en kris som enligt IPCC kräver åtgärder som “saknar motstycke”. Med det avses dock framför allt skalan av förändringar som krävs – inte nödvändigtvis hastigheten. Det är en intressant reservation, för i den döljer sig viktiga insikter om hur omställningen ska gå till.
Även om många sektorer kommer att behöva minska sina utsläpp är det i den globala energiförsörjningen som de största utmaningarna finns. Kolkraften står idag för nästan hälften av världens totala utsläpp och är fortfarande under utbyggnad i länder som Kina.
När efterfrågan på energi ökar i takt med att fler lyfts ur fattigdom är kolet svårt att konkurrera ut, framför allt därför att mängden kolkraft i energisystemen är så stor. Enbart i Kina är den installerade effekten kolkraft över 1000 Gigawatt. Det motsvarar nästan 500 000 vindkraftverk. Att liknande omställningar dessutom måste göras i en lång rad länder, från Tyskland och Polen till Indien och USA, vittnar om den enorma skala om IPCC pratar om.
Ska världen klara en sådan förändring krävs att man använder alla verktyg som står till buds. Och det är här som klimatdebatten hamnar snett, inte minst i Sverige. Miljörörelsen och gröna partier runt om i världen lyfter gärna fram IPCC:s uppmaningar när det gäller utbyggnaden av förnybar energi, och pekar på att dessa energikällor måste utgöra 63-70 procent av energisystemet år 2050, om den ekonomiska tillväxten ska fortsätta.
Av någon märklig anledning glömmer man samtidigt att nämna att IPCC i samma scenarier räknar med att kärnkraften måste öka med ungefär 500 procent under samma tid, för att kalkylen ska gå ihop.
En sådan utbyggnad är visserligen en lika enorm utmaning som den förnybara energin – men den är möjlig. På det är Sverige ett levande bevis. Den svenska kärnkraftsutbyggnaden från mitten av 1970-talet är en av världshistoriens snabbaste energiomställningar. På drygt tio år byggdes och driftsattes tolv reaktorer.
Om hela världen byggde fossilfri el i samma takt som Sverige under detta decennium skulle den globala användningen av fossila bränslen minska med 10 procent per år. Kolkraften skulle vara borta innan nästa årtionde tagit slut.
Sverige är inte heller unikt. Sydkorea har sedan 1980-talet gjort en liknande utbyggnad, och har idag 24 reaktorer igång, med ytterligare några under konstruktion. Frankrike och Belgien byggde ut sin kärnkraft under samma tid som Sverige, och i nästan samma takt. Det betyder inte att klimatet kan räddas enbart genom att bygga nya reaktorer. Såväl förnybar energi som så kallad Carbon Capture-teknik kommer att bli nödvändiga pusselbitar, utöver minskade utsläpp i andra sektorer.
Men det är svårt att se hur energiomställningen överhuvudtaget ska göras utan kärnkraft – och framför allt varför. Utöver att elen är fossilfri utgör kärnkraften en försörjningstrygghet. Den går att lita på, även när det blir mörkt eller slutar blåsa – för övrigt en av egenskaperna som gjort kolkraften till en så tuff konkurrent. Det är värt att komma ihåg när den tunga röken ännu en gång lägger sig över Katowice.
