Katederundervisning är underskattat

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Trots att den senaste Pisa-mätningen visade att kunskapsraset tycks ha avstannat tyder mycket på att skolans kris är långt ifrån över. För hur kan det komma sig att var femte elev inte kan förstå en enklare tidningsartikel i slutet av grundskolan, trots att Sverige spenderar omfattande resurser på skolväsendet? En anledning går att finna runt om i landets klassrum. Under de senaste decennierna har den traditionella katederundervisningen, där läraren är en auktoritet i klassrummet som förmedlar kunskap till eleverna, minskat i omfattning. Konsekvensen av det är att eleverna lär sig allt mindre. Denna utveckling har drivits på av pedagoger som dömt ut katederundervisning, faktakunskaper och disciplin i klassrummet som något gammalmodigt och förlegat.

ANNONS

Faktum är att de undervisningsmetoder som ofta avfärdas som traditionella av pedagoger faktiskt är de mest gynnsamma för elevernas inlärning. I rapporten ”The Case for Fully Guided Instruction”, framtagen av ledande professorer i hjärnforskning och utbildningspsykologi, konstateras att den mest högkvalitativa forskningen tydligt visar att katederundervisning är den mest effektiva formen av undervisning. Dessvärre finns det mycket som tyder på att sådana forskningsöversikter inte kommer att nå de blivande lärarna, då evidens som stödjer katederundervisning och således utmanar pedagogernas syn på undervisning tenderar att ignoreras. Det är följden av att de pedagogiska institutionerna på högskolorna har utvecklats till isolerade öar där ideologi och åsikter ofta tycks väga tyngre än forskning och evidens.

I egenskap av lärarstudent har jag själv fått erfara hur i princip allt som går att betrakta som traditionellt avfärdas som förkastligt av högskolepedagoger. En gång fick jag min elevsyn ifrågasatt av en lärarutbildare framför en fullsatt aula. Mitt brott? Under en diskussion om hur vi skulle stärka de svaga elevernas inlärning hade jag lyft fram vikten av katederundervisning, vilket uppenbarligen inte uppskattades. Vid ett annat tillfälle, när jag gjorde praktik på en gymnasieskola, fick jag ett besök från en lektor i pedagogik som skulle bedöma min lektion. När vi efter lektionen satte oss ner för ett samtal berättade pedagogen att jag visserligen var engagerad och duktig på att förklara, men att det var problematiskt att jag ”undervisade för mycket”. Han menade nämligen att det vore bättre om eleverna lämnades fria att själva få finna kunskapen.

ANNONS

Det pedagogiska etablissemanget framhäver ofta vikten av elevcentrerat lärande. Det talas även om att dagens skola förutsätter en ny lärarroll, där lärarens uppdrag går från att leda undervisningen från katedern i helklass till att agera likt en coach som står vid sidan av eleverna när de själva söker efter kunskap. Även synen på faktakunskaper utmanas av pedagoger; många menar att inlärning av faktakunskaper är onödigt då all världens kunskap finns några knapptryck bort i våra telefoner. Skolans uppgift ska istället vara att coacha eleverna till att individuellt utveckla förmågor som kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösning. Dessa moderna pedagogiska idéer går dock rakt emot vad forskning om inlärning visar. Har pedagogerna gjort det till en sport att aktivt undvika studier av hög kvalitet? Evidens visar att undervisning där läraren tar en aktiv roll i klassrummet är bättre än elevcentrerade undervisningsmetoder, och då speciellt för de elever vars föräldrar är lågutbildade.

Anledningen till att pedagogerna har fel går att förstå tack vare modern hjärnforskning som kan förklara hur inlärning går till. Det finns två typer av minnesprocesser i hjärnan som är avgörande för inlärning: långtidsminnet och arbetsminnet. Långtidsminnet kan liknas vid ett stort mentalt varuhus där vi lagrar allt ifrån ord och huvudstäder till människor vi känner. I arbetsminnet sker själva tänkandet, men det minnet är mycket begränsat och kan enbart lagra information högst tillfälligt. Det som återfinns i långtidsminnet belastar däremot inte det begränsade utrymmet i arbetsminnet, vilket gör att den som kan mycket fakta utantill kan nyttja en större del av arbetsminnet till exempelvis lösa problem. Ju mer vi kan utantill, desto lättare kan vi tänka mer komplexa tankar.

ANNONS

Målet för skolan bör således vara att stärka elevernas kunskaper i långtidsminnet. Då återkommande information hamnar i långtidsminnet är repetition, exempelvis i form av läxor, ett sätt att stärka elevernas tänkande. De förmågor som många ser som eftersträvansvärda i en modern skola, som exempelvis kritiskt tänkande och problemlösning, förutsätter att eleverna har en grundval av faktakunskaper i långtidsminnet. Ofta får jag höra att skolan inte bara ska lära ut ämneskunskap, utan även undervisa eleverna i olika förmågor. Hjärnforskning visar dock att det inte går att lära ut kritiskt tänkande som en generell förmåga. Förhållandet mellan kunskaper och förmågor har snarare formen av en behovspyramid; där grunden för allt högre tänkande utgörs av en basplatta med rigorösa faktakunskaper. Dessvärre avspeglas inte detta i den svenska skolans läroplan; faktakunskaper omnämns knappt medan ”resonera” är det vanligaste verbet. Men den som resonerar utan att kunna något svamlar bara.

När progressiva pedagoger menar att elevcentrerade undervisningsmetoder är att föredra bortser de från hur hjärnan fungerar. Arbetsformer som eget arbete och problembaserat lärande är nämligen påfrestande för elevernas begränsade arbetsminne. När en elev förväntas hantera för mycket information på en och samma gång, vilket ofta sker när de arbetar självständigt utan att instrueras av läraren, riskerar arbetsminnet att överbelastas. När det sker rubbas elevens koncentration och frustration uppstår. Det är således inte konstigt att svenska elever känner sig stressade, då de elevcentererade arbetsmetoderna som är vanligt förekommande i den svenska skolan, går rakt i strid mot hur elevernas hjärnor fungerar. Traditionell katederundervisning en stor kognitiv fördel i att läraren kan presentera ny information till eleverna i en takt som inte riskerar att överbelasta deras hjärnor.

ANNONS

Då hjärnans arbetsminne är närbesläktat med koncentrationsförmågan utgör distraktioner ett av de största hoten mot elevernas förmåga att minnas relevant information. Det är just därför ordning och reda i klassrummet är avgörande för att elever ska få en god möjlighet att fokusera på undervisningen. Att disciplin och studiero hämmar elevernas kreativitet är en myt utan stöd i evidens. När elever släntrar in sent till lektionen eller vägrar var tysta under genomgången har det en direkt negativ påverkan på de övriga elevernas studieresultat. Samma effekt har mobiler och datorer i klassrummet; studie efter studie visar att teknik i klassrummet ofta stör elevernas koncentration. Evidens visar dessutom att minnet stärks av att anteckna för hand.

Det är en smula ironiskt att katederundervisning, faktakunskaper och mobilförbud i klassrummet ofta beskylls för att vara traditionellt och bakåtsträvande när det i själva verket återfinner ett starkt stöd i modern forskning av hög kvalitet. Menar vi allvar med att höja kunskapsresultaten i den svenska skolan måste pedagogerna börja ta till sig den evidens som visar hur inlärning i den mänskliga fungerar. Undervisning måste baseras på den bästa tillgängliga vetenskapen om hur inlärning går till, inte på vad som anses vara politiskt korrekt eller på modet. Långt ifrån allt i skolan var bättre förr, men att totalt förkasta det som faktiskt fungerar är inget annat än dumdristigt. Mycket tyder på att konceptet med disciplin, läxläsning och katederundervisning kanske inte är så dumt, trots allt?

ANNONS
ANNONS