Nådens år, 2018, lovar verkligen att bli en spännande tid rent politiskt. Upp är plötsligt ner, och ner är plötsligt upp. Sverige har aldrig varit säkrare, det vet alla, det är ju fakta. Allt annat är ”faktaresistens”, ända fram till vi helt plötsligt behöver sätta in militären, det vill säga. Tvära ideologiska kast hör samtiden till.
I Svenska Dagbladet har det under den senaste tiden publicerats en rad debattartiklar och reportage på detta hemska k-ord, med Malena Rydells senaste exposé om den konservativa studentföreningen Heimdal som juvelen i kronan. Rydells ton genom reportaget är en av naiv, oförstående förskräckelse, i stil med den fromma kristna modern som en dag vandrar ner i källaren för att upptäcka att sonen och hans vänner sitter och spelar Drakar & Demoner. Detta i en tidning som jag i min naiva barndom identifierade som landets ”högertidning”.
På ett plan är det långa reportaget om Heimdal helt löjeväckande. Att försöka få det till att en liten studentförening i Uppsala skulle utgöra en viktig politisk nod i Sverige anno 2018 är ungefär lika seriöst som att hävda att den gröna internetgrodan ”Pepe” är förklaringen till att Trump vann presidentvalet 2016. Men att reportaget ändå görs med sådan inlevelse idag säger faktiskt en hel del om vart vi befinner oss.
Kaka söker maka, heter det. I kristider blir denna tendens bara starkare; det är i tider som de vi råkar leva i just nu som gamla politiska motsättningar kastas i soptunnan, och nya konfliktlinjer och omaka åsiktsallianser växer fram. Nyliberalen Johan Norberg, som en gång verkligen var hatad av vänstern, är numera ändå ”okej” nog att kunna platsa på Aftonbladet. Hans kamrat Mattias Svensson, å andra sidan, kan lika lugnt skriva i SvD att den ”kollektivistiska” högern är ett långt större hot mot allt som är fint och gott i samhället än vad vänstern är.
Den förment oöverbryggbara konfliktlinjen mellan ”vänster” och ”höger” visar sig idag inte alls vara särskilt svåra att lägga på hyllan. På vänsterkanten jagas man således den växande skaran kättare som inte riktigt förstår att ”socialism” betyder religionsvurmande, FN:s mänskliga rättigheter och att uppfostra arbetarklassen i humanistiska värderingar. Usch, säger man, dessa som inte jamar med är ju i praktiken värre än nazisterna; varför kan de inte åtminstone vara lite civiliserade, som liberalerna är?
På högerkanten jagar man den växande skara kättare som är precis lika elaka, inhumana, och onda. Usch, säger man, dessa som inte jamar med är ju i praktiken värre än kommunisterna. Varför kan de inte åtminstone vara lite civiliserade, som våra bekanta i den antirasistiska, humanistiska och toleranta vänstern?
Det börjar verkligen bli tydligt att dagens ”humanistiska” twittersocialister inte har några som helst problem att samsas med renodlade nyliberaler, om det är vad som krävs för att släppa en ny karriärsfrämjande antologi. På samma vis har den ängsligt ”städade” delen av borgerligheten inte några problem med att sjunga i takt med nyvänsterns allt aggressivare kulturradikalism, om det är vad som krävs för göda narcissismen, att tala om bristen på brinnande julgranar och hur framtiden är global och tolerant och att man själv minsann är den mest globala och tolerant av dem alla. Kaka söker fortfarande maka, således.
