Den religiösa innebörden av julen är det gudomliga ordets människoblivande. Vackrast i svensk språkdräkt finner vi det uttryckt hos evangelisten Johannes i Karl XII:s bibel från 1703, med den gamla formen av dativ-kasuset (”af Fadrenom”) intakt: ”Och Ordet vardt kött, och bodde ibland oss; och vi sågom hans härlighet, såsom enda Sonsens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning.”
Men även utan den religiösa innebörden, i ett filosofiskt perspektiv, är Johannes’ rader förmodligen en av bästa sammanfattningarna av idéers betydelse … ja, mer än så, av idéers primat, deras företräde, framför det som brukar kallas för materiella betingelser.
Som kontrast finns ett annat citat, från en världsligare potentat, och mer samtida med oss. Winston Churchill berättar i sin bokserie om Andra världskriget att den franska utrikesministern Pierre Laval 1935 sade till Josef Stalin att om han lättade på förtrycket av katolikerna i Sovjetunionen, skulle det vara lättare att få med Påven och Vatikanen mot Hitler-Tyskland. ”Påven!? Hur många divisioner har han?”, svarade Stalin.
Men det skräckvälde som Stalin grundade tillsammans med sin företrädare Lenin, skulle inte existera ens i 75 år, medan den Heliga stolen och påvedömet har funnits i snart 2 000 år. Förgrundsfiguren för ett ytterligare annat skräckvälde, Mao Zedong, hävdade att politisk makt växte fram ur en gevärspipa. Den stat han grundade är snart 70 år gammal, men utöver att regimen bara kan överleva som diktatur är hans politiska arv i övrigt skingrat för vinden.
Världsliga furstar har sällan förstått att idéer är starkare än jordiska tillgångar, och att idéer som bär, kan omvandlas till en materiell kraft. Julens idé är en levnadskraftig blandning av allmänmänskliga, specifikt religiösa, lokalt särpräglade samt historiska och samtida element.
I alla mänskliga samhällen har naturens återkommande skeden, årstiderna som avlöser varandra, och tidens cirkulära gång, månens faser och solåret, behövt markeras i olika stationer, i huvudsak kopplade till hur människorna i dessa samhällen utvinner sitt levebröd och till deras livslopp som individer.
Tid för sådd, tid för skörd, tid för plogning. Födsel, vuxenblivande, äktenskap och död. Årets ljusaste dag och årets mörkaste. Eller då dagen och natten blir lika långa på våren då gräs och gröda gror – som i många kulturer också är inledningen av det nya året.
Typiskt nog talar vi termer av jordbruk, sådd, skörd och levebröd, eftersom det är främst sådana fast boende samhällsformationer som efterlämnat sina tidsdokument. Men samma årliga stationer återfinns hos de samhällen som bedriver nomadiserande boskapsskötsel, hjordbruk, med vinterbete och sommarbete, eller är jägare och samlare och följer bytesdjurens vandringar. Årsstationerna är också religiösa högtider.
Julen är just en sådan allmänmänsklig årsstation för den mörkaste tiden av året, då solen åter ska gå upp allt tidigare och göra dagarna ljusare. Midvinterblotet eller så som den instiftades i Rom mot slutet av 200-talet, firandet av den oövervinnerliga solens födelse.
Och trots att evangelierna vagt indikerar Jesu födelse till våren (Lukas om herdarna som vaktar sina får om natten, då förmodligen lammen kommit och betesdjuren behöver just vaktas på nätterna), firas även Kristi födelse under samma årstid. (Den 25 december för de västliga kyrkorna och kring den 7 januari för flera av de östliga.)
Förläggandet av Jesu födelse till denna årstid, och övertagandet av firandet av midvintern eller solens återfödelse blir därmed ett typexempel på kultkontinuitet. Sådan kontinuitet utmärker livskraftiga religioner eftersom de förmår att introducera nya kulthandlingar på tidpunkter och på platser där äldre sådana redan har etablerats.
Kristenhetens Jesus själv är ett exempel på detta slags kultkontinuitet, när evangelisten Matteus åberopar Jesajas profetia om den havande unga kvinnan som ska föda en son som hon ska ge namnet Emmanuel – Gud med oss.
Det specifikt religiösa i julfirandet som kristen kulthandling kommer i två olika paket. Den hårda kärnan är de bindande religiösa sanningarna, dogmerna, som hör till. Herrens ängel, Helige ande, Jungfrufödsel, Guds enfödde son.
Det omgivande och det mjukare budskapet är löftet om frid, försoning, gränslös kärlek och en tillvaro bortom det omedelbart förnimbara. ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv”, för att åter säga det med Johannes, denna gång i 1917 års bibelöversättning.
I dagens julfirande är den hårda kärnan av dogmer inte lika bärande, men likväl kvarstår, med kristna förtecken, den allmänmänskliga upplevelsen av transcendens, om en mening om gemenskap som är mer än ens egen stund på jorden. Tomtens gåta, hos Viktor Rydberg, är samtidigt också ett löfte om mening i tillvaron:
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Den rydbergska, svenskt bondska tomten, uppblandad och sammanblandad med det kristna helgonet Nikolaus av Myra, känd för sin givmildhet, vilken i Sverige ersätter julbocken som julklappsutdelare, och, med en omväg till USA, får renar som dragdjur för sin släde, visar i sin tur hur ett allmänmänskligt och specifikt religiöst firande ytterligare förstärks med lokala och samtida element.
Stora och framgångsrika religioners styrka är tvåfaldig – dels deras plasticitet, formbarhet och anpassningsbenägenhet över tid och rum, dels deras förmåga till att kanalisera och svara upp mot allmänmänskliga behov. Den synen, ska dock sägas, är den utanförståendes, den icke-religiösas. (För de troende är det givetvis helt andra faktorer – vägen, sanningen och livet – som är de avgörande.)
Mycket av våra moralsystem och den tradition som har gett oss civilisationen fungerar därför att människor har accepterat religiösa påbud, föreställningar och läror som vetenskapen avvisar eller inte är sanningsenliga eller falsifierbara som vetenskapliga utsagor eller resultatet av rationell argumentation.
Från fortfarande ett icke-religiöst perspektiv, måste likväl de påbuden och föreställningarna vara av sådant slag att de tjänar till att förbereda och rusta en samhällsbildning, sin ”församling” i vid bemärkelse, för dess överlevnad, främst i konkurrensen med andra samhällsformationer, men också med omgivningens förutsättningar.
I sin sista bok, The fatal conceit. The errors of socialism (1988) konstaterar Friedrich Hayek att det bland religionernas grundare de senaste tvåtusen åren funnits många motståndare till privategendomen och familjen. ”Men de enda religioner som har överlevt är de som stöder det privata ägandet och familjen”, fastslår han med kursiveringen i originalet.
Och då idéers makt är både starkare och beständigare än vapenmakt, var de ateistiska (gudlösa) religioner, som till exempel kommunismen med alla sina religiösa tillbehör som profeter, urkunder, bemärkelsedagar och hymner, vilka varit motståndare både till familjen och till privategendomen, dödsdömda från första början. Och deras tid på sina jordiska troner blev kort när ideologin genomfördes i praktiken.
När sålunda kristenheten firar Jesu födelse, hos oss lokalt och i kultkontinuitet kallad för jul, är det samtidigt också idéernas seger över vapnen som firas.
Mot Stalins i dag verkningslösa divisioner står det i det närmaste ofattbart enkla budskapet att ett barn som föds av betydelselösa jordiska föräldrar i en avlägsen landsända för 2 000 år sedan, ändå kan åstadkomma så mycket mer än alla vapen och alla furstar, eftersom det han hade att säga kom att betyda så mycket för så många.
