Få grupper är sannolikt så missförstådda som utövare av bondage, disciplin och sado-masochism (BDSM). Fram tills 2009 var dessa sexuella preferenser sjukdomsklassade. Att närma sig BDSM-kulturen utifrån är inte det lättaste. Efter det senaste försöket lär det dessutom bli snudd på omöjligt.
Journalisten Nina Svanberg gjorde nyligen ett tvådelat reportage, för Bonnierägda KiT:s räkning, som skildrar BDSM-kulturen (KiT 6/5). I första delen intervjuades tio BDSM-utövare. De framträdde på bild och berättade om sig själva. Den andra delen, betitlad ”Jag åkte på sexhelg i Göteborg och ville bara bli ren när jag kom hem”, var ett sorts turistreportage i utövarnas verklighet.
Reportaget är ett försök att efterlikna kanadensiska Vice-magazines Gonzojournalistik. Men medan Vice karakteriseras av en förutsättningslös nyfikenhet för det udda, påminner Svanbergs berättelse om besöket i Göteborg snarare om hur en indignerad pastor i kolonialismens tidevarv skulle ha skildrat barbarers ekivoka levnadsvanor. Först förmår Svanberg deltagarna att öppna sig. Sedan recenseras deras tillställningar.
Svanbergs turistreportage är ett tecken i tiden: Den politiska korrektheten går ofta ut på att hävda acceptans för olikheter. Men intoleransen och äcklet för det sant normbrytande skiner inte sällan igenom bland många självutnämnt toleranta. Det har gått inflation i teoretisk tolerans.
På pretentiös prosa ironiserar Svanberg och gör sig lustig över en deltagares ”breda röv”. En annan besökare jämförs med ”Kapten Klänning”. Festdeltagarna beskrivs som antingenpassiva eller obehagliga. Läsaren lockas att frossa i lösryckta situationsbeskrivningar. Läsaren får framför allt bekanta sig med Svanbergs moraliserande och oförståelse, i stället för de människor hon beskriver.
Med rätta har många i efterhand förfärats av skildringen. Människor som tillhör olika sorters subkulturer är trots sina olikheter från majoriteten på ett par avgörande sätt mycket lika människor i allmänhet: De värnar sin integritet och de vill inte bli missförstådda.
Journalistik kan i den bästa av världar levandegöra och skildra det som för många är otillgängligt och udda. Riktigt god journalistik kan därutöver skapa förståelse och empati för de människor som skildras. KiT och Svanberg misslyckas på båda punkterna. Det som hade kunnat vara ett lärorikt reportage inifrån en stigmatiserad subkultur blev snarare en pedagogisk läxa om hur skör toleransen kan vara i Sverige, även bland hippa Stockholmsjournalister.
(Uppdatering: Efter kritik från flera håll valde först KiT:s chefredaktör att förklara textpubliceringen, därefter drogs reportaget - kort innan ovanstående artikel publicerades -helt tillbaka med denna förklaring.)
