Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Johnson: Göteborg – en stad öppen mot världen

Göteborg borde ha goda möjligheter att utnyttja globaliseringen till sin fördel, precis som man har gjort här i över 300 år. Anders Johnson, författare till boken Invandrarna som byggde Sverige, tar sig an stadens näringslivshistoria.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Globaliseringen har under senare decennier påverkat Göteborgs utveckling på flera sätt. Var fjärde göteborgare är i dag född utanför Sverige. Containerhamnen drivs av en dansk operatör. Volvo Cars har kinesiska ägare. Även anrika Göteborgsföretag som Hasselblad och Esab är utlandsägda.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men egentligen är detta inget nytt. Internationell handel och internationella kontakter är inskrivna i Göteborgs DNA. När Carl von Linné kom till Göteborg på sin Västgötaresa 1746 noterade han:

”Götheborg var den täckaste staden i Sveriget. Man såg att handlen var i flor, av utländska skepp, ostindisk handel, folket stötte hit från hela landet. Inbyggarnas mesta diktan och traktan är ställd på handel och seglation.”

Göteborg borde ha goda möjligheter att utnyttja globaliseringen till sin fördel, precis som man har gjort här i över 300 år. Det första försöket att grunda en stad här gjordes av Karl IX 1603. Göteborg förlades där Älvsborgsbron nu har sitt landfäste på Hisingen. Syftet var att locka hit utländska affärsmän, främst holländare som bedrev internationell handel. Men staden fick ingen stor hamn, endast en enkel brygga. Tanken var att de holländare som bosatte sig här skulle bli svenska medborgare och därigenom slippa betala Öresundstullen till danskarna för de skepp som de förde mellan Östersjö- och Nordsjöregionerna. Den danske kungen insåg naturligtvis detta och brände ner staden 1611. Den återuppfördes aldrig.

Nästa försök att anlägga en stad gjordes 1619. Det nya Göteborg förlades på södra sidan Göta älv och fick sitt privilegiebrev 1621. Holländska och svenska blev officiella språk och makten delades mellan svenskar och holländare. Det var inte bara köpmän, hantverkare och andra näringsidkare av alla de slag som hämtades från Holland. Även stadens läkare och den första barnmorskan kom därifrån.

En av de ledande holländarna var köpmannen Abraham Cabiljau. 1624 kallades han av Gustav II Adolf till Stockholm för att som generalbokhållare och kamrerare få ansvar för kronans räkenskaper. Cabiljau ordnade upp räkenskaperna, bland annat införde han ”den uppriktiga räknekonsten”, alltså dubbel italiensk bokföring, vilket var epokgörande för Sverige. Med tanke på senare års skandaler i Göteborgs kommun skulle man ha önskat att någon kunskap om ”den uppriktiga räknekonsten” hade kunnat bibehållas i staden.

Under 1700-talet kom brittiska invandrare, framförallt skottar, att sätta en stark prägel på Göteborg. Här fanns namn som Colin Campbell , William Chambers och William Chalmers. Lord Henry Brougham, som besökte Göteborg 1799, beskrev stadens brittiska handelsmän som några ”who unite the English style of life with the Swedish way of drinking”.

En del av de skottar som anlände till Göteborg under 1700-talet var flyktingar från de skotska uppror som slogs ner av engelsmännen 1715 och 1746. Flera av dem kom att bli verksamma inom det svenska Ostindiska kompaniet som bildades 1731.

Kompaniet blev mycket framgångsrikt. Det första skeppet avseglade 1732 och det sista anlöpte Göteborg 1806. Sammanlagt genomfördes 132 expeditioner, de flesta till Kanton i Kina. Sverige exporterade järn, trä, verktyg och vapen, som huvudsakligen såldes i den spanska hamnstaden Cadiz där man i stället köpte silver. Från Kina importerades porslin, te, råsilke, siden, pärlemor, lackerade skrin och möbler. En stor del av importen återexporterades till andra europeiska länder.

Skotten Thomas Erskine hade en viktig politisk och social roll bland britterna i Göteborg. Han var initiativtagare till The Royal Bachelor’s Club 1769. Bakgrunden var att han och hans vänner gärna ville spela biljard och att biljardspel hade förbjudits i offentliga lokaler 1731. Erskine var delägare i Ostindiska kompaniet och drev även en firma i eget namn. 1799 blev han 9th Earl of Kellie och återflyttade därför till Skottland. Men ett väl så viktigt motiv var att han 1797 hade valts till Captain of the Society of St. Andrew Golfers, alltså den anrika St. Andrews golfklubb. Han är det första av många exempel på dugliga företagare som kom att förslösa sin tid på en golfbana.

Göteborg var, tillsammans med Stockholm och Norrköping, städer där judar tilläts bosätta sig 1782. Framgångsrika judiska företagarfamiljer i Göteborg var bland andra Fürstenberg, Henriques och Magnus. Under 1800-talet kom Göteborgs näringsliv också att präglas av brittiska företagare med namn som Carnegie, Dickson, Gibson och Keiller. Dessutom var det britter som byggde upp landets första gasverk i Göteborg samt stadens första avloppsnät och hästspårväg.

Tysken Eduard Ludendorff grundande landets första sparbank i Göteborg 1820. Wilhelm Röhss d.ä. flyttade till Göteborg från Tyskland 1827. Han arbetade upp en mångsidig affärsverksamhet. Sönerna Wilhelm och August Röhss tog sedermera över rörelsen. Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg tillkom genom donationer av bröderna.

Dansken Theodor Mannheimer var vd i Skandinaviska Kredit AB (sedermera Skandinaviska Banken) från grundandet 1864 till sin död år 1900. Fransmannen Auguste Pellerin startade margarintillverkning i Göteborg 1895. Banan-Kompaniet grundades i Göteborg 1909 av norrmannen Carl Matthiessen.

Den ungerske juden Eugen Spitzer kom till Sverige 1945 med Folke Bernadottes vita bussar. Han hade tidigare drivit ett företag som sysslat med kontorsvaror. 1945 grundade han en firma i Göteborg med syfte att sälja kontorsvaror. En bekant som bodde i USA skickade kort efter kriget en kulspetspenna till Spitzer. En sådan penna hade Spitzer aldrig sett tidigare och han blev genast intresserad av att försöka tillverka sådana pennor. De första varianterna misslyckades eftersom allt bläck rann ut. Men efter ett tag fick man fram en fungerande produkt. Spitzers företag fick 1948 namnet Ballografverken.

Panos Papadopoulos föddes i Athen 1958. Hans politiska engagemang gjorde att han 1977 lämnade Grekland, som då var en militärdiktatur, och kom till Sverige. 1986 startade han baddräktstillverkaren Panos Emporio i Göteborg som blev störst i Skandinavien.

Nyligen meddelade landets första kexfabrik, Göteborgs Kexfabrik, att man avsåg att flytta tillverkningen från Kungälv, där den har bedrivits sedan grundandet 1888. Industriell kextillverkning startade i Storbritannien på 1830-talet och kex blev populära inte minst bland sjöfolk. Initiativet till att starta kextillverkning i Sverige togs av affärsmannen och redaren Carl Leopold Berggren i Göteborg. Han var gift med en engelska och hade goda förbindelser med Storbritannien.

Berggren fick kontakt med skotten Robert Cruickshank som var villig att skaffa de nödvändiga maskinerna i Storbritannien och rekrytera medarbetare därifrån. Han var född i Aberdeen. Hans far hade arbetat som klädeshandlare, tryckare och bagare. Robert tog sedermera över bageriet tillsammans med brodern Charles. År 1888 kom Robert och tre kunniga kexarbetare från Glasgow till Göteborg. De recept som Robert använde i Kungälv kom sannolikt från hans mammas receptsamling.

Robert Cruickshanks barnbarn Kerstin Cruickshank har också gått till industrihistorien. Hon gifte sig med Herbert Felix som tillhörde en judisk konservföretagarfamilj i Mähren. Tack vare sitt äktenskap kunde Felix flytta till Sverige 1938. I Göteborg blev han kontaktad av Håkanssons Ättiksfabrik i Eslöv som ville bli först i landet med industriell tillverkning av ättiksgurkor. Felix flyttade till Eslöv och byggde där upp en livsmedelsindustri som sedermera fick namnet Felix. Men det är en annan historia