Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Janan Ganesh

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Janan Ganesh: Framtiden är kosmopolitisk

    Globaliseringen har muterat från att vara vänsterns fasa till att oroa högern, skriver gästskribenten Janan Ganesh, författare och krönikör i Financial Times samt aktuell med essän "Konservativ kosmopolitism" på Timbro förlag.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    Den kosmopolitiska konservatismen har inte lett till någon kris i centrala Toronto. Vid mitt besök i september möttes jag av en öppen affärsstad där det bodde en mer blandad befolkning än någon annanstans förutom i London eller New York, och detta i ett land som styrts av högern under största delen av det senaste decenniet. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Här finner man ett land – och en sorts konservatism – som tycks avslappnad, inte bara när det gäller marknader, utan också marknadens kulturella konsekvenser. Naturligtvis har inte alla väljare i landet en avspänd attityd till någondera, men på det hela taget känner kanadensare stolthet över att varken Amerika, jätten i söder, eller Storbritannien, den gamla imperialistiska överherren, för stunden kan matcha deras till synes avslappnade attityd inför den moderna världen.

    När jag lämnade mitt hotell blev jag nästan överkörd av en konvoj som transporterade prins Harry genom staden, då han var där för Invictusspelen. Min första tanke gällde den synbara motsättningen mellan de två spektaklen: något så gammaldags som en arvprins, något så modernt, till och med postmodernt, som Toronto i det tjugoförsta seklet. Och sedan slog det mig att detta är det enda som han och hans generation faktiskt har upplevt.

    De av oss som föddes kring början av 1980-talet har levt hela våra liv i en värld som har rört sig i en och samma omisskänneliga riktning: mot konkurrerande marknader, frihandel och det som kom att kallas för globalisering. Om det låter som en förenkling, betänk då följande serie av händelser.

    År 1978 gav Deng Xiaoping sitt tal om den öppna dörrens politik och började reformera den kinesiska ekonomin efter decennier av socialistisk segregation. År 1979 röstade Storbritannien fram Margaret Thatcher för att hon skulle undanröja den strukturella förstelning som präglade landets misslyckade ekonomi och som några år tidigare tvingat landet att söka hjälp hos Internationella valutafonden, IMF. År 1980 röstade Amerika på Ronald Reagan för att han skulle göra något liknande. Under hela 1980-talet blev dessa två länder, liksom Australien med flera, laboratorier för liberala ekonomiska reformer.

    År 1989 rasade Berlinmuren och med den det sista intellektuella alternativet till marknaden. Efterhand som decenniet fortskred växte en ny vänsterpolitik fram, som accepterade marknadens utspridda effektivitet och bara grep in för att stävja dess värsta utsvävningar.

    Tony Blair i Storbritannien, Bill Clinton i Amerika och Gerhard Schröder i Tyskland innebar i så måtto frimarknadshögerns största seger: deras Tredje väg visade hur litet vänsterns utrymme var att avvika från Thatcher/Reagan-åren utan att förlora röster. Till och med Sverige, som så länge varit ett föredöme för den internationella vänstern, minskade under socialdemokratiskt styre sitt budgetunderskott och reformerade sin välfärdsstat.

    År 2004 gick länder i Central- och Östeuropa med i EU och tycktes därmed försegla sina öden som marknadsdemokratier. London styrdes av en borgmästare från vänstern, Ken Livingstone, som icke desto mindre förhöll sig pragmatisk i relation till stadens finansiella centrum.

    Ännu 2007 fanns inga tecken på att liberalismens intellektuella imperium inte skulle vara för evigt. Till och med den viktigaste teknologiska uppfinningen under denna trettioårsperiod, internet, kan uppfattas som inherent marknadsvänlig på så vis att det förminskar statens makt gentemot individen. 

    Under dessa trettio år, från Dengs tal om öppna dörrar till Lehman Brothers fall, följde händelserna en trend som var så stark och enkelriktad att världen, vid tiden för kraschen, hade blivit mindre än vid någon annan tid sedan strax före första världskriget

    Efter att ha tillbringat sina första trettio år i livet i en krympande och allt rörligare värld, fruktar en del observatörer (medan andra hoppas) att prins Harrys generation kommer att tillbringa sina kommande trettio år i en utdragen reaktion till denna: det tjugoförsta seklets version av den korporativistiska perioden efter 1945, då handeln toppstyrdes och privata företag var mer reglerade. 

    Det finns en del bevis är oroande. Den tyder på att globaliseringen nådde sin topp ungefär samtidigt som kraschen. Internationell handel som andel av global BNP har legat stilla sedan 2008. 

    Sedan har vi de politiska störningarna. Under olika skepnader har politiker som är antiglobalister vunnit stora väljarandelar i mogna demokratier som Frankrike, Tyskland och Storbritannien – och helt tagit makten i Amerika. Några ledare inom Brexitrörelsen vill att Storbritanniens utträde ur EU ska leda till ett mer, inte mindre, globaliserat land, men den brittiska allmänheten hoppas utsättas för mindre immigration, konkurrens, och andra störande krafter från världen utanför. I östra och centrala Europa märks tecken på en återgång till den preliberala perioden. Till och med i Asien, globaliseringens ursprung i slutet av 1970-talet i form av Deng, har framväxten av en mer nationalistisk ledargeneration reflekterat populismen i väst.

    I hela världen skiljs konservatism från kosmopolitism på ett sätt som inte gick att föreställa sig för inte särskilt länge sedan. Jag har sett hur globaliseringen muterat från att vara vänsterns fasa till att oroa högern i nästan lika hög grad. Det är inte lätt att se allt detta och samtidigt känna förtröstan vad gäller den klassiska liberalismens framtid. Nu hänger mycket på den allmänna opinionen. 

    Jag hävdar att väljarna ville skaka om sin elit, tvinga den att byta riktning i frågor som immigration och ekonomisk ojämlikhet, men inte riva den rådande ordningen. Det kan uppfattas som en sista varning: en kontrollerad chock för systemet, medan ett mer avgörande valresultat till förmån för extrema politiker sparas till framtiden om inget förändras.

    Tragiskt nog är den största chansen för att den liberala högern ska komma tillbaka att den alternativa modellen testas och misslyckas. Det var så globaliseringen inleddes på 1970-talet: skilda länder från väst till öst hade upptäckt att efterkrigstidens samfälldhet (eller ren kommunism i vissa fall) var ett misslyckande. OPEC:s oljekris innebar den slutstöten.

    Om den nya populismen leder till ytterligare erfarenheter av toppstyrda, konkurrenssvaga ekonomier, då kommer detta att framkalla en naturlig rörelse i riktning mot den politik med vilken prins Harrys generation levt sina liv. Ingen idé kan vinna trovärdighet förrän den motsatta idén tappat i trovärdighet. Problemet är att en sådan process mäts i decennier, om den över huvud taget inträffar. Det är en lång period att vänta utan att göra något.
    Under tiden måste den liberala högern använda sin tid utanför makten till att förnya sina egna idéer. Det finns några lärdomar från den senaste tiden som framstår som omedelbart uppenbara.

    För det första, identitet har betydelse. Även om en liten skärva av världens befolkning, koncentrerad till städer som Toronto, London, New York, Amsterdam och Singapore, har utvecklat en genuin postnationell självbild, så gäller det inte flertalet väljare.

    Om politisk retorik ska vara effektiv kan den inte längre vara lika teknokratisk som den varit tills alldeles nyligen. Liberalismens intellektuella blinda fläck har alltid varit kulturen. Den kände till det bästa regelverket för att styra ett samhälle, men brydde sig inte om samhället i sig.

    För det andra, en öppen ekonomis säkraste garant kan orimligt nog vara en (återhållsam) välfärdsstat. Tänk på vilka länder som inte fallit för den angloamerikanska, populistiska trenden, exempelvis Tyskland och, anmärkningsvärt nog, Sverige, där den utlandsfödda befolkningen är bland de största i världen. Genom att inte tillåta marknaden samma frihet som i Storbritannien och Amerika har dessa bevarat en bredare samsyn till förmån för marknaden bland låg- och medelinkomsttagare. 

    Slutligen, politiska partier kan själva behöva förändras. Flertalet västerländska partier formades för en annan tid. De konservativa i Storbritannien växte ur jordbruks- och därefter industrisamhället. Det var begripligt i ett samhälle som delades in i stora block, som arbetarklassen och kapitalister. Det är mindre begripligt i ett samhälle som har splittrats i dussintals olika klasser.

    Ibland kan vi prata för mycket om idéer och abstraktioner. Den fysiska manifestationen av kosmopolitisk konservatism är den sjudande, multinationella marknaden: den utländska valutahandeln, handelshamnar, men också den lokala livsmedelsbutiken i en vanlig stad. Sådana platser tenderar att överleva epoker. 

    Vid ett besök i London på resa från det tryckande, prerevolutionära Frankrike besökte Voltaire den kungliga börshandeln och satte på pränt sin häpnad:

    "Där handlar juden, muslimen och den kristne med varandra som om de tillhörde samma religion och kallade ingen annan än sina gäldenärer för ’otrogna’".

    Det är denna kosmopolitiska konservatism som förklarar framgångarna för Toronto, London och andra moderna städer. Det är vad min generation alltid har vetat. Och det är detta som regeringar, trots de bästa intentioner, kan komma att rasera.