En statssekreterare reser första klass, stannar någon eller några dagar extra på resmålet och får traktamente utbetalt för dagar då han inte kan bevisas ha arbetat. När nyheten når media ber han om ursäkt, men det räcker inte och till slut avgår han.
Plötsligt står han alltså utan jobb. Visst, en stor fallskärm lindrar fallet, men ändå. Det har antagligen varit ett stort steg i karriären, en fantastisk möjlighet, att få bli statssekreterare. Att få påverka politiken, få vara i centrum av beslutsfattandet, en statusposition, något att vara stolt över och en post som han säkerligen har arbetat hårt för att nå.
Men när media granskar vad han gjort blir pressen på honom så stor att han måste avgå. Hur gick det till? Varför gjorde han det? Om han nu tyckte det var ett rimligt beteende när han gjorde det, varför kan han i så fall inte stå för det när media ringer?
Samma sak undrade jag lite när media avslöjade att rika företagsledare placerat sina pengar i skatteparadis för att undslippa svensk skatt. Kanske rinner medieskandaler av dem som vatten på en gås, och de skrattar hela vägen till banken (i Panama), men jag tvivlar på att drevet var särskilt kul.
Bankerna som hjälpt till med placeringarna hade det inte heller så roligt. Det var självrannsakan och ursäkter för hela slanten från bankernas sida. De interna utredningarna lär fortfarande pågå. Det finns åtskilliga exempel på liknande händelser de senaste åren. Ett skandalosande avslöjande i media, ursäkter och krypande, i värsta fall med aktörens avgång som slutresultat.
Jag minns en skandalrubrik under förra regeringen då en minister skickat ett sms till en kompis där han skojade om ett bidrag till kompisens bransch i statsbudgeten (inom ett helt annat område än nämnda minister var ansvarig för). "You owe me one" skrev han, uppenbart skämtsamt. Ändå fann han det nödvändigt att be om ursäkt och lova dyrt och heligt att aldrig skämta igen.
Pudlandet har blivit någon slags defaultreaktion. När något negativt skrivs i media så ska du be om ursäkt. Lägg dig på rygg och sprattla med tassarna i vädret. Om inget annat hjälper, avgå. Den enklaste vägen ut för uppdragsgivaren, inte minst. Visst är det bra att media avslöjar oegentligheter. Många tycker säkert det är spännande läsning. Men ännu mer spännande vore att få veta varför de gjort som de gjort när de nu inte tycks kunna stå för det i strålkastarljuset.
Är det så vi människor fungerar? Gör vi en massa saker vi inte kan stå för när någon frågar lite närmare om det? Självklart händer det (även mig). Men att systematiskt i sitt jobb medvetet agera på ett sätt man inte kan stå för vid närmare granskning känns både osmart och onödigt. Särskilt om du är en offentlig person. Och om de egentligen tycker att de gjort rätt, varför kan de inte stå för det när media frågar?
Jag börjar tröttna på pudlandet. Det vore faktiskt uppfriskande skönt om någon någon gång kunde svara: jag anser mitt agerande helt befogat och detta är mina argument. Eller kanske saknar jag bara Carl Bildt.
