Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Jag ber också om ursäkt, DN

Ledare Välvillig världsfrånvändhet riskerar att marginalisera liberalismen och göra den irrelevant.

DN Kultur har tagit sig för att ”granska” och ”undersöka” några liberala ledarsidor, dock inte DN:s. Först ut i den tredelade artikelserien är GP. ”Granskare” är Mattias Hagberg som ”ofta skriver om miljö och utanförskap ur ett vänsterliberalt perspektiv”, som presentationen lyder. Redan där anar man färdriktningen och vilka slutsatser Hagberg kommer att nå fram till. Och mycket riktigt: man behöver inte gå längre än till rubrikerna för att konstatera att det handlar om den vanliga klagan från vänsterliberaler som förlorat definitionsföreträdet. Rubrikerna lyder: ”Flykten från liberalismen”, ”En ideologisk vändning på GP” och ”Så dör det liberala arvet i Göteborg”. Felet, enligt Hagberg, är Alice Teodorescus och ägarnas, som rekryterat henne.


”Granskning” och ”undersökning” låter förstå att det handlar om ett slags objektiv vetenskaplighet. För att stödja sina teser har Mattias Hagberg läst alla ledartexter under årets första fyra månader i ett antal svenska tidningar. Han har jämfört dem med motsvarande period för samma tidningar 2010. Inte heller det bevisar något annat än att han läst sidorna, inte att han dragit riktiga slutsatser. Det faktum att en person som skriver ”ur ett vänsterliberalt perspektiv” tycker att Alice Teodorescu och GP:s ledarsida ”rört sig bort från liberalismen” säger inget allmängiltigt eller objektivt sant. Det säger bara att Mattias Hagberg har åsikten.

Skribenten gör också en historisk exposé i vilken han tecknar bilden av ”ägarfamiljen Hjörne” som efter andra världskriget ”kapitulerar” och bestämmer sig för att ”bejaka den lokala liberala traditionen”, som vi sedan ska ha hållit oss till ända tills vi rekryterade Alice Teodorecu.


Så var det inte. För det första var det inte någon diffus ”ägarfamilj” som fattade de publicistiska besluten på GP vid tiden för andra världskrigets slut. Det var min farfar Harry Hjörne som var ägare till och chefredaktör för GP mellan 1926 och 1969. Han drevs av ett liberalt patos och var aktiv och starkt engagerad i Göteborgspolitiken.
En av Harry Hjörnes liberala förebilder var den brittiske 1800-filosofen John Stuart Mill. Hans bok Om Friheten delade farfar frikostigt ut. Mitt exemplar innehåller en dedikation:

”Till Peter. Denna bok har betytt mycket för mig. Hjärtliga hälsningar Farfar:”

Den Mill som betytt så mycket för liberalen Harry Hjörne och därmed för GP:s politiska hållning, förespråkade individens frihet så länge den inte skadade andra. Han predikade frihet från stat och kollektiv, skydd mot majoritetsdiktatur, total yttrande- och religionsfrihet, fri konkurrens och kvinnors lika rättig-heter. Om friheten skrev han:

”Den enda frihet som förtjänar namnet är friheten att på vårt eget sätt fullfölja vårt eget bästa, så länge vi inte söker beröva andra deras välfärd eller hindra dem i deras strävan att nå den”, och ”Mänskligheten vinner mer på att låta envar leva såsom synes honom bäst än på att tvinga envar att leva såsom andra anser bäst.”

Det är bland annat den friheten som Alice Teodorescu kämpat för och skrivit om: Frihet, individens rättigheter, rätten att uttrycka åsikter oavsett den allmänna opinionens hållning, möjligheten att forma sitt eget öde, friheten att välja och rätten att bli bedömd för sina åsikter och sin kompetens - inte för sin identitet.

Mattias Hagberg påstår att rekryteringen av Alice Teodorescu ”gav en tydlig vink om ägarnas prioriteringar”, som enligt honom skulle vara att åstadkomma ”klick”. Att hon skulle ha rekryterats för sin hållning och sina åsikter föresvävar inte Mattias Hagberg. Men så är det. Alice Teodorescu ombads att komma till GP därför att hon är en fritänkande, modig, klok och skarp liberal skribent, som just därför blivit en av Sveriges mest lästa, och uppskattade opinionsbildare.


Också Expressens ledarsida och dess chef Anna Dahlberg har ”granskats” av Hagberg. Han beskriver dem som krisfixerade och alarmistiska. Den slutsatsen kommer han till eftersom Expressen kritiserat blåögd idealism, hävdat att vi behöver ”en hållbar migrationspolitik, en upprustad polis, ett försvar värt namnet, fler övervakningskameror, en mer effektiv terrorbekämpning”. Hagberg drar slutsatsen att ”så fälls klassiska liberala värden till förmån för en konservativ världsbild”.
En riktigare slutsats är att Mattias Hagberg tycks ha missat viktiga förändringar och kriser i Sverige och världen. Välvillig världsfrånvändhet riskerar att marginalisera liberalismen och göra den irrelevant. Men den liberalism som GP:s och Expressens ledarsidor står upp för, som inte tar lätta och bekväma vägar, som är realistisk men också öppen och tolerant, kan och skall vara en god samhällskraft när världen nära och långt borta förändras snabbt och dramatiskt!


På kort tid har nu Fredrik Reinfeldts nära medarbetare, förre statssekreteraren Mikael Sandström och senast Anders Borg, konstaterat att den tidigare förda migrations- och integrationspolitiken inte fungerat.

Sandström skrev i Kvartal:

”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”
En till som bett om ursäkt är Expressens Anna Dahlberg som i sin krönika om Hagbergs granskning skrev:

”Ni måste förlåta oss för att vi hade rätt”.

För det ber också jag om ursäkt!

Mest läst