SVT:s Samir Abu Eid rapporterar tillsynes outröttligt från frontlinjerna mot Islamiska Staten. Vi ser hans reportage kväll efter kväll. På Facebook-kontot för programmet Korrespondenterna skriver han dock desperat om de yazidiska kvinnor han möter. De som tillfångatagits av Islamiska staten, sålts på slavmarknader, tvingats att konvertera till islam och utsatts för tvångsgifte och sexslaveri. Han har svårt att värja sig.
Från Raqqa kommer bilder från IS själva, som sägs visa en bakbunden man med täckt ansikte och ihopbundna fötter, som från ett tak slungas ner mot sin död och en väntande folkmassa. Väl nere peppras hans kropp av stenkastning. Hans brott var påstådd homosexualitet.
Brittiska Metro rapporterar om en kurdisk kvinna som efter en måltid hos IS fick reda på att hon ätit kvarlevorna av sin egen son. Huruvida det är sant är okänt.
Massavrättningar. Halshuggningar en masse. Männen dödas. Kvinnorna kuvas. Vackra kvinnor för sig, de andra för sig. Tortyr, både fysisk och psykologisk. Ovärderliga konstskatter som förstörs. Och så fortsätter det. IS rykte är förtrupperna som förekommer terrorrörelsens framfart. Deras folkmord är det mest välrapporterade i historien. De vet att forma sin egen berättelse. De sprider skräck genom ondska.
Ondska är försåtlig då dess bevekelsegrunder är enkla, men för utomstående så svår att ta till sig. I vår tid språkar vi ogärna om ondska eftersom vi saknar ett språk för dess innebörd. Det moderna samhället har varken plats eller behov för det; ondska är inte funktionellt. I ett analytiskt samhälle, där svart och vitt är museala begrepp,blir tanken på ondska provocerande fritt från nyanser. Ondska saknar ju möjlighet till problematisering. Ondska är inte konsensusinriktat. Därmed blir ondska heller inte relevant. Vi värjer oss för dess tentakler. Men ondska är också aningslöshet i samma stund vi skapar ursäkter för det.
Visserligen lanserade Margot Wallström tanken på att Sverige skulle skicka ett tjugotal svenska militärer för en utbildningsinsats för kurdiska motståndsmilisen peshmerga senare i år, med ett skarpt förslag till riksdagen framåt vårkanten. Men detta får kurderna lösa själva, med viss hjälp från USA. Sverige ska inte ens tillhandahålla eller sälja svenska vapen, för då kan de ju faktiskt användas av "stridande part". Och om någon mot förmodan ska engagera sig militärt i konflikten, ja, då får det bli någon annan.
Alltid, ständigt denna "Annan". Ibland inbillar jag mig att jag träffar på förkroppsligandet av denna "Annan", denna säkerhetslina av förvissning om att även om jag, vi, inte mäktar med, så gör någon Annan det.
Jag har egentligen bara en enda fråga att ställa till Annan, men jag vet vad svaret blir. "Du får prata med någon Annan", säger Annan utan att möta min blick. "Jag har inte tid. Jag kan inte." Och så går Annan iväg och sköter sitt.
I Sverige är det endast enskilda kristdemokrater så som Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor som mäktat med att öppet kräva ett svenskt militärt engagemang mot IS. Möjligen är det för att de har en gammaltestamentlig förståelse för vad ondska defacto är. Båda vill skicka Gripenplan. Att resten av svensk borgerlighet inte kräver svenskt militärt engagemang mot IS, med svenska bomber och svenska flygplan och svenska soldater, är oförståeligt.
Medan utrikesdepartementet är upptagna med att verifiera den senaste kontoöverförelsen till Gaza som styrs av den kvinnoförtryckande terroristorganisationen Hamas, och medan försvarsdepartementet nattmanglar för att hitta ett sätt att fortsätta försvarsmaterielexporten till kvinnohatande staten Saudiarabien, där kvinnor halshuggs på öppen gata, så kan vi förvisso oss om att den svenska feministiska utrikespolitiken frenetiskt letar efter den där Någon Annan som kan rädda kvinnorna i Irak och Syrien. IS är den svenska feministiska utrikespolitikens lackmustest.
Csaba Bene Perlenberg
