Enligt Säpo har omkring 300 personer lämnat Sverige för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupperingar i Irak och Syrien sedan år 2012. Många av dessa har åkt från Göteborgsområdet, i första hand från Bergsjön och Angered. Ett femtiotal av alla som har åkt uppskattas ha dödats, ungefär 140 har återvänt under årens lopp. Det innebär att omkring 100 personer kan finnas kvar i regionen nu när terrorsekten IS är nästintill tillintetgjord.
Vad händer om de flesta av dessa 100 individer, sannolikt ytterst hämndlystna och radikaliserade, får för sig att återvända till Sverige? 100 terrorister – för det är vad de är. Inga återvändare, resenärer, krigare, sympatisörer eller aktivister - utan helt enkelt några av historiens värsta terrorister. Vad gör vi då?
I veckan har den sjuttiotolfte diskussionen om den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis (M) ton på nätet blossat upp. Bali hade, apropå uppgifterna om att flera tillfångatagna kvinnor som varit gifta med terrorister och som nu önskade bli hämtade av sina västerländska hemländer, uttryckt sig på ett nedsättande sätt om kvinnorna och deras barn. Man kan definitivt ha synpunkter på lämpligheten i att kalla kvinnor för ”honor” och deras barn för ”avkomma”. Personligen hade jag inte uttryck mig så. Men allvarligt talat, vad hände med proportionerna?
I en debattartikel redogör Bali för några exempel på de vedervärdiga handlingar som IS-terroristerna utsatt oskyldiga människor för i Syrien och Irak. Det handlar om en sju månader gammal bebis som använts som lockbete för att mörda irakiska soldater, om människor som bränts levande. Det handlar om lemlästning, våldtäkter, slavhandel, plundring och vandalism.
Och därefter Balis krassa konstaterande som borde stämma till eftertanke: ”Det har varit viktigare för det politiska etablissemanget att klaga på min ton än att stoppa dessa människor att komma in i Sverige i fem år nu. Fler journalister har frågat mitt parti vad de tänker göra åt mig och min ”ton” än vad de frågat partiledare om vad de ska göra för att stoppa inflödet av IS-terrorister” (Aftonbladet 18/2).
Sverige är en fredsskadad nation. Kanske är det en förklaring till senfärdigheten, bristen på proaktivitet och oförmågan att stifta kraftfullare terrorlagar. Den lag som trädde ikraft år 2016 har visat sig tandlös, Säpo famlar i blindo trots stora ekonomiska tillskott. Visserligen förbereder regeringen en ny lag som ska straffa ”deltagande” i eller ”samröre” med en terrorgrupp, men frågan är varför det dröjt så länge trots vetskapen om behovet?
I en intervju med brittiska Sky News förklarade en ung brittisk kvinna som för närvarande befinner sig i ett syriskt flyktingläger, efter att ha levt i Syrien i fyra år med en IS-terrorist, att: ”Jag tycker att många borde ha sympati gentemot mig med tanke på allt jag har varit med om” (18/2). Storbritannien har nu beslutat att upphäva kvinnans brittiska medborgarskap samtidigt som USA:s president Trump uppmanat Europa att ta tillbaka omkring 800 tillfångatagna IS-terrorister.
Sett till befolkningsmängden är Sverige ett av de europeiska länder varifrån flest IS-terrorister åkt. Samtidigt anses Sverige vara ett bra tillhåll för terrorister på grund av myndigheternas slappa hantering och svaga lagstiftning. Det finns med andra ord all anledning att känna oro inför dessa människors återvändande.
Men hur bör man hantera de återvändande terroristerna? Eller de som skulle kunna anse sig ha rätt till konsulär hjälp av den svenska staten? Dessa kvinnor och män som uppsåtligen har åkt ner till Syrien och Irak för att aktivt eller passivt ägna sig åt några av de mest bestialiska handlingarna sedan nazismens och kommunismens sammanbrott. Vad har staten för skyldigheter gentemot dem?
Utrikesminister Margot Wallström (S) och inrikesminister Mikael Damberg (S) hävdar att det inte kommer att bli aktuellt med någon hämtning av fängslade IS-terrorister med svenskt medborgarskap. Såväl Wallström som Damberg hänvisar till UD:s skarpa avrådan till att resa till regionen. De som har begått brott ska i första hand dömas i de länder där de befinner sig.
För det fall IS-terroristerna återvänder till Sverige på eget bevåg ska de däremot ställas inför rätta i Sverige. Problemet är att ingen hittills har dömts för att ha gjort en terrorresa trots att uppemot 150 terrorister redan har återvänt. Det beror dels på att de flesta reste ner innan 2016 års lag trädde ikraft, varför dessa individer ej omfattas, dels på att bevisfrågan utgör en väldigt komplicerande faktor.
Det finns olika vägar att gå nu. Man kan som sedan tidigare i Danmark, och nu i Storbritannien, dra tillbaka medborgarskap. Eller som i Finland där man just nu utreder möjligheten att dra tillbaka medborgarskapet. Eller som i Sverige där justitieminister Morgon Johansson (S) redan för några år sedan konstaterade att ett fråntagande av medborgarskap inte var aktuellt. Det är en hållning som kan behöva omprövas med en grundlagsändring som följd.
Sverige bör även verka för att en internationell krigstribunal upprättas. Då skulle de europeiska länderna unisont kunna lagföra de terrorister som de exporterat till Syrien och Irak. Samtidigt måste den inhemska lagstiftningen skärpas så att den bättre harmonierar med den som finns i andra EU-länder. Möjligen vore det också rimligt, som Smålandspostens politiske redaktör Fredrik Haage anfört, med en EU-finansierad internering på utländskt territorium för att säkerställa att IS-terroristerna skyndsamt kan ställas inför rätta och hamna i fängelse där de befinner sig (19/2).
Nu måste den politiska senfärdigheten brytas och fokus ligga på att identifiera och döma alla de terrorister som ägnat sig åt några av de mest bestialiska handlingarna i modern tid. Detta är det verkliga problemet, inte Hanif Balis tonläge.
