Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Arkivbilder: TT

IS kan bara jämföras med SS

Vi bör behandla IS-återvändarna nu som vi borde ha behandlat SS-återvändarna då. Det vill säga göra allt för att ställa dem inför rätta.

Debatten om hur Sverige ska hantera IS-återvändare avslöjar stor naivitet. De som försvarar sociala insatser, för att så snabbt som möjligt integrera IS-krigarna i det svenska samhället, gör det ofta med hänvisning till att det är en metod som fungerar bra för avhoppare från kriminella gäng. Det är argument som behöver ifrågasättas.

För det första bör vi vara frågande inför om återvändarna verkligen är "avhoppare". Om personerna på allvar har hoppat av IS torde ju deras första behov inte vara körkort, utan snarare fysiskt skydd. Man borde till exempel kunna utgå ifrån att en verklig avhoppare hjälper svenska myndigheter med uppgifter om sina forna kamraters förehavanden. Därmed borde det finnas en hotbild mot avhoppare eftersom de är vittnen till mycket allvarliga brott.

Men om återvändarna bara har rest tillbaka, utan att vi har någon särskild anledning att tro att de brutit med islamismen, kan vi inte utgå ifrån att de är avhoppare. Då bör de ses som fortsatta terrorister, med enda skillnaden att de nu är i Sverige i stället för i Syrien. Kraven på bevis för att någon verkligen är avhoppare borde dessutom öka i takt med att IS sätts under press militärt och kalifatet krymper.

Nästa invändning mot att likna IS-återvändare vid avhoppare från kriminella gäng är förstås att IS inte är vilket kriminellt gäng som helst. Det är en politisk organisation med militär kapacitet som ockuperat stora landområden under flera år. Där har den förtryckt civilbefolkningen och begått grova övergrepp mot kvinnor, krigsfångar och minoriteter. Jämförelsen med vanliga förorts- eller motorcykelgäng inte bara haltar, den är omöjlig.
Vad vi borde jämföra IS-återvändarna med är de svenskar som kom tillbaka efter att ha stridit i Hitlers SS.

Här finns en historisk läxa att göra. Historikern Niclas Sennerteg har pekat på att ingen svensk SS-veteran utreddes för krigsförbrytelser, och ingen dömdes heller för medlemskap i en brottslig organisation. Deras brott gömdes undan i stället för att utredas och föras fram i ljuset. Det är ett misstag vi inte bör göra om. Frågan om IS-återvändarna handlar därför inte bara om vilken metod som bäst gynnar säkerheten. Det handlar också om hur Sverige vill uppfattas av omvärlden. Är vi ett land som står upp för mänskliga rättigheter också när dessa har kränkts av våra egna medborgare?

Mest läst