Snart kontrollerar Islamiska staten bara en floddal och några dammiga byggnader ute i den syriska öknen. Det blev inget storkalifat den här gången. Men konflikten i Syrien är inte över. Långtifrån. Tror man att IS är den enda – för att uttrycka det försiktigt – ”problematiska” gruppen i området är det bara att titta närmare på turkiskstödda Al-Nusrafronten.
För Syrien väntar en situation där krigets kvarvarande parter kommer att dela upp vad som är kvar av landet mellan sig. Det lär inte bli någon vacker syn. Assadregimen kontrollerar fortfarande stora markområden. Dess armé, om ordet ens är tillämpligt, behärskar med hjälp av ryska bombplan kusten samt landets sydvästra delar. Men Assad kan inte vänta sig, ens med stöd av ryska ”rådgivare” att lägga beslag på hela landet efter IS sönderfall.
Fler aktörer kommer vilja ha inflytande. Kurderna och deras allierade styr idag större delen av landets nordöstliga delar. Turkiet och Iran kommer säkerställa att deras marionetter och allierade får sin beskärda del. När IS i praktiken upphör kommer dessutom turkarna helt vända uppmärksamheten mot kurderna.
Allt detta är givetvis bättre än alternativet - ett Syrien lämnat åt sitt öde där IS hade tagit över landet. En högst trolig händelseutveckling om beslutsfattare i väst lyssnat på de som inte trodde på ”militarism” och levt med förhoppningen att de som ägnar sig åt folkmord kan stoppas med något mindre än stridsflyg och välmotiverade soldater.
Kriget i Syrien är rörigt. Brända av interventionen i Libyen har vissa västländer varit försiktiga med stöd på marken. Men det finns grupper väl värda uppbackning. Två av dessa är Syriska demokratiska styrkorna (SDF) och Folkets försvarsenheter (YPG). Få har som SDF och YPG gjort så mycket för att förhindra folkmord, våldtäkter och tortyr utan att ersätta det med hemmasnickrade motsvarigheter. Det är också till SDF och YPG Europeiska unionen bör sätta sin tilltro (samt sina pengar, vapen och politiska understöd) i framtiden om det land som tidigare kallades Syrien någonsin ska kunna bli stabilt.
USA har insett detta och fördjupar samarbetet med kurderna. Ironin i att en vänstergerilla, i kurdernas fall YPG, varit den minst dåliga hästen att satsa på för väst bör inte undgå någon. Fundamentalistiska islamister har ritat om den geopolitiska kartan på mer än ett sätt sedan 2001.
För svenskt och europeisk vidkommande har vi situationen med de IS-frivilliga. De bör givetvis inte tillåtas att obemärkt krypa tillbaka. Sverige kommer då gå från att vara en exportör till en importör av sysslolösa terrorister. Väl i Sverige kommer de garanterat se sig om efter nya sätt att kanalisera sin entusiasm. Det måste förhindras.
Polischefen i Storgöteborg, Erik Nord, hade ett vettigt förslag: Inget uppehållstillstånd till de utan svenskt medborgarskap som stridit för IS och utred kvickt hur man kan slippa de med dubbelt medborgarskap som återvänder (GP 30/7). Här, som där, går det inte att dalta med IS-fundamentalisterna, det är bevisligen det enda sättet att vinna.
