Att diskutera invandring är inte helt lätt. Att åsikterna går isär är en sak, men budskapen tenderar att vara motstridiga även när det rör sådant som gör anspråk på att vara objektiv fakta. Ena stunden får vi höra att invandring är lönsamt för samhället, sedan att det är kostsamt. I nästa stund påstås det att Sverige är bland de sämsta i OECD på att få in utrikes födda på arbetsmarknaden, samtidigt som en studie från Migrant Integration Policy Index gör gällande att vi är bäst på integration, trots att möjligheten att komma i arbete torde vara en viktig del i integrationen. Och så fortsätter det. Det är inte särskilt konstigt om man blir förvirrad.
Även om det kan tyckas motstridigt så kan flera av dessa påståenden vara sanna samtidigt. Allt beror på vilka faktorer man väljer att mäta och vilka grupper man väljer att titta på. För invandrade är, liksom "svenskar", inte en homogen grupp.
Till att börja med skiljer sig arbetskraftsinvandring till sin karaktär från flyktinginvandring. Det är den uppdelningen som kanske är den mest relevanta, särskilt om man ska tala i termer av lönsamhet; arbetskraftsinvandring tenderar att vara lönsam medan flyktinginvandringen snarare är förenad med kostnader för samhället. Det finns dock fler uppdelningar som är relevanta, till exempel den mellan invandring från Europa och invandring av människor med härkomst utanför Europa. Detta är en följd av att den förra gruppen tenderar att vara mer lättintegrerad än den senare.
Trots stora skillnader blandas begreppen allt oftare samman vilket skapar onödiga missförstånd. I Dagens Nyheter skrev Erik Helmerson en ledare med rubriken ‘Integration på två generationer’ (7/11). Där redogjorde han för hur det går bättre för barn till invandrare än för flyktingar. Frågeställningen är relevant och värd att uppmärksamma. Men alla invandrare är inte flyktingar, således är alla barn till invandrare inte barn till flyktingar. Detta faktum påtalades för Helmerson, liksom skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan europeiska och utomeuropeiska invandrare påtalades. Helmerson tackade då för att det hade påpekats, stod för att han dragit fel slutsatser och införde sedan en rättelse i texten. Det hedrar honom. För även om sådana feltolkningar är problematiska i sig så är ovilja att erkänna att man haft fel än mer problematiskt.
Även flyktingbegreppet används systematiskt på ett felaktigt sätt, även av personer och institutioner som borde veta bättre. Till exempel har Sveriges Radio skrivit om ”flyktingar som lever som hemlösa”, kruxet är att nyheten handlade om ”unga män från Afghanistan som fått utvisningsbeslut” (P4 Blekinge 7/9). Har man fått avslag på sin asylansökan så är man inte att betrakta som flykting. Man kan av uppenbara skäl likväl känna sympati med dessa personers öden utan att för den sakens skull glida på sanningen. Trots att det gått två månader sen SR:s publikation har någon rättelse inte införts. För den som inte är insatt ser det ut som att det är flyktingar som blivit hemlösa.
Om vi på sikt ska kunna få en välfungerande migration, såväl som integration, krävs det någon slags enighet när det kommer till verklighetsbeskrivningen. Då måste den systematiska begreppsförvirringen upphöra.
