Forskningens villkor har kommit i fokus när det gått illa för Karolinska Institutet. Kärnproblemet var att forskningens kontrollmekanismer inte fungerade och snabbt sorterade ut det som inte höll måttet och till och med innehöll uppenbara avsteg från god forskningssed. Det mesta kommer redas ut i pågående utredningar men det år på sin plats att fundera på begreppet forskningens frihet.
Akademisk frihet är ett kärnvärde i ett demokratiskt samhälle. Det är en viktig idé att en samhällssektor har uppgiften att tänka på tvären och inte lyda något rådande i sin tankeverksamhet. Friheten gäller just rätten för forskaren att själv bestämma sitt forskningsobjekt och hur det ska studeras med forskningens verktyg och redovisas enligt forskningens metoder. Det ger den bästa modigaste och mest kreativa forskningen. Principen om akademisk frihet ger forskaren en frihet och makt som är unik. Och som med all makt som fördelas i ett demokratiskt system behövs kontroll.
Forskningens interna och viktigaste kontrollmekanism är den hårda akademiska diskussionen, de andra forskarnas granskning och kritik och inte minst den verklighet inom vilken man som forskare presenterar sina resultat. Som alla friheter kan också denna frihet missbrukas. Som forskare kan man göra ingenting. Man kanske, efter lovande inledning av sin bana, bara tänker mediokra tankar eller till och med inte bryr sig om forskningens reglemente om tydlig och noggrann dokumentation och högsta sanningshalt i alla redogörelser. När den inomkollegiala kontrollen inte fungerar behövs korrigerande mekanismer. Inom Sveriges universitet är det rektorslinjen som står för den. Makten som ligger i rektorns hand kontrolleras av förvaltningslagen och liksom för forskaren av offentlighetsprincipen. Det är alltså lika viktigt för forskningens frihet som för rektor att det föreligger oavhängighet mellan styrningen av den akademiska innehållsliga friheten och myndighetsstyret. Min spaning är att detta tema kommer att dyka upp som en slutsats i pågående utredningar om vad det var som gick fel på Karolinska Institutet.
Forskningens oavhängighet riskerar att naggas i kanten av både nya och gamla trender. Bristande inomakademisk diskussion när forskningsproduktion och externt genomslag överbetonas. När siffrorna för genomslag och anslagsstorlek dominerar samtalet inom fakulteten, och inte forskningens objekt, lider forskningens frihet och kortsiktiga skalper inom områden som ligger bra i media prioriteras systematiskt. I samma riktning verkar samhällets nyttokrav som är legitimt för den mer tillämpade forskningen men inte för grundforskningen. Det leder till en trivialisering av forskningens intellektuella innehåll och till kortsiktighet. Längs med nyttokravet ligger önskan om kommersialisering. Plötsligt går forskaren genom sitt ägande av idén (lärarundantaget) från att vara oberoende av forskningens resultat till att bli ekonomiskt beroende av ett visst utslag av forskningen. Det finns ingen annan lika stark kraft emot forskningens frihet och oavhängighet.
Ett särskilt bekymmer är också den svenska modellen att forskarens anställning gjorts beroende av att fria projektmedel kan attraheras i tillräcklig omfattning. Mest uttalat är det systemet på Karolinska institutet. Det leder till kortsiktighet och sviktande mod att i verklig mening attackera de svåra problemen. Ytterst är problemet en effekt av en felbalanserad finansiering från statsmakten där bristande tillit till universiteten lett till en prioritering av de ”fria medlen” till forskningsråden och till nackdel för möjligheten för universitetsledningarnas förmåga att styra universiteten. Det har försvagat rektorsrollen till en farligt låg nivå. Det brakade till i Uppsala och det sprack på KI nyligen och andra universitetsledningar har haft bekymmer de senaste åren. Lite kontraintuitivt blir därför slutsatsen att en svag rektorsroll blir ett hot mot forskningens frihet eftersom svaga rektorer inte kan skydda forskningens reguljära kontrollmekanismer.
