Det kunde ha gått illa. Hösten 2017 arrangerades ett så kallat Mother of All Rallies-möte i Washington DC, till stöd för president Donald Trump. Under mötets gång dök plötsligt aktivister från Black Lives Matter upp för att protestera. Slagorden började flyga från båda hållen, smockan hängde i luften. Plötsligt, och till stor förvåning i båda lägren, bjöd en av talarna upp Black Lives Matter på scenen och gav dem två minuter för att framföra sitt budskap.
Det vore djupt överdrivet att tala om enighet och allmän förbrödring. Men de båda grupperna började åtminstone lyssna på varandra. Trots spridda skrän lyckades Trump-publiken och dess motdemonstranter hitta vissa saker att gemensamt applådera. Stämningen lättade, och efteråt poserade BLM-gruppens anförare och ordföranden i Bikers for Trump tillsammans, leende och glada framför mängder av mobilkameror.
I förra helgens sommartal talade statsminister Stefan Löfven i Norrtälje. Det genomgående temat var att vi måste hålla ihop. Det var givetvis menat att låta positivt, men kan lika gärna uppfattas som auktoritärt. För vad betyder ”hålla ihop”, sett till vad han sa i övrigt? Att vi inte ska krångla till det för makthavare genom att välja olika skolor, inte tjäna för mycket så att någon annan blir avundsjuk och framförallt inte envisas med att ständigt vilja andra saker än det socialdemokratiska partiet. Vi ska hållas ihop. Av Stefan Löfven.
Att hålla ihop är djupt överskattat. Vargflockar håller ihop, eller snarare hålls ihop, av starka alfahannar. För dem fungerar det. Vargar väljer inte mellan att bli anställda och starta företag, eller mellan jobb som ger lägre lön men mer fritid respektive högre lön och ingen fritid. Men vi människor gör det. Vi vill och gör olika saker. Den demokratiska politikens roll är att hantera detta. Den är ett fredligt sätt att lösa konflikter. Men den får aldrig reduceras till en ledarvarg som föser ihop oss vare sig vi vill eller inte.
Däremot behöver vi känna viss samhörighet. Samhällen ger upphov till gemensamma kulturer och värderingar, de får oss att gemensamt glädjas och sörja med våra landslag beroende på matchresultat och de hjälper oss när vi drabbas av trauman som förra årets terrorattack.
Men samhörighet och sammanhållning är skilda storheter. Trump-fansen och BLM-aktivisterna i Washington behöver inte hållas ihop, eftersom de oftast vill olika saker. Men de behöver känna samhörighet för att kunna ta in varandras tankar och betrakta varandra som legitima deltagare i debatten. Den samhörigheten uppnåddes på det där mötet, åtminstone för en liten stund.
Den svenska valrörelsen, som nu går in i sitt slutskede, kännetecknas tyvärr av motsatsen. Alla tjatar om att vi ska hålla ihop, men samhörigheten lyser med sin frånvaro. Vilken regering som än tillträder i höst kommer därför av många ses som illegitim. Det är en farlig situation.
Kan utvecklingen vändas? Ja, den dag vi lyssnar på varandra utan att känna tvånget att enas. Precis som på den där scenen i Washington.
