Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ingerö: Valet är ingen folkomröstning

Mycket av osäkerheten inför höstens val handlar om det skakiga parlamentariska läget, men ett minst lika stort problem är att partierna har slutat leverera helhetslösningar. Väljarna efterlyser svar i sak, skriver ledarsidans gästkolumnist, Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Stämningen är märklig, här i Almedalen. Inte otrevlig eller så, utan bara märklig. Det är inte som 2014, 2010, 2006 eller 2002, då valrörelsekänslan kändes som en elektrisk spänning i luften och allt mingelsurr tycktes handla om vem som skulle vinna. 

Men i år vet alla att den frågan är meningslös. Det är numera omöjligt att säga vem som vinner och förlorar ett svenskt val. Till exempel pekar det mesta på att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kommer att stå som segrare på valnatten, samtidigt som ytterst lite tyder på att något av partierna kommer vara en del av den regering som sedan tillträder. Vinna och förlora har blivit postmoderna begrepp, åtminstone i svensk inrikespolitik.

Kanske är det därför stämningen är avvaktande. Och kanske är det därför så många partier har lagt sig till med den irriterande ovanan att beskriva riksdagsvalen som folkomröstningar. 

Redan inför det senare inställda extravalet 2015 ansåg Sverigedemokraterna att det var en folkomröstning om invandring. Enligt Socialdemokraterna är höstens val en folkomröstning om välfärden. Och Liberalerna har inte velat vara sämre, och har utropat valet till en folkomröstning om EU.

Inget av detta är sant. Folkomröstningar är enkla ja- eller nej-röster i någon specifik fråga. Riksdagsval är betydligt mer komplexa. Där handlar det om att bedöma partiernas helhetslösningar. Om målkonflikter mellan olika ståndpunkter. Och även om kompetens och regeringsduglighet. Folkomröstningar är faktiskt exakt vad riksdagsvalen inte är.

Att partier har profilfrågor och favoritområden är rimligt och naturligt. Men de har inte råd att bortse från helheten. Om Sverigedemokraterna vill bli ett ledande parti så måste de finna sig i att det finns betydligt fler frågor än invandring att hantera.

Om Socialdemokraterna vill förbli ett ledande parti så gör de bäst i att förklara hur de uppenbara välfärdsproblem vi ser idag – växande köer inom sjukvården, stora utvecklingsbehov inom äldreomsorgen – ska kunna hanteras. Inte minst eftersom deras patentlösningar, skattehöjningar och statsbidrag, har varit så uppenbart otillräckliga.

Och kära liberalpartister: i en tid när jägare är arga på EU:s vapenregler och internetlevande ungdomar är oroliga för EU:s upphovsrättslagar (för att bara ta två exempel) så duger det inte att prata om hur skönt det är att bila i Europa utan att växla pengar. Det är inte längre 1994, utan 2018. De allra flesta betalar med kort.

Mycket av osäkerheten inför höstens val handlar om det skakiga parlamentariska läget, men ett minst lika stort problem är att partierna har slutat leverera helhetslösningar. Väljarna efterlyser svar i sak. Ingen utanför politikbubblan förlorar någon sömn över frågan om hur ordförandeposter i riksdagens utskott ska fördelas.

Det är två månader till val, och väljarna gör sig nu beredda att vallfärda till vallokalerna. Frågan är om partierna är beredda att gå till val. Under denna almedalsvecka har det sannerligen inte känts så. 

Mest läst