Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ingerö: Skolan lider av analyssjuka

Det är illa nog att ha begripliga kunskapsmål i skolan som elever inte når upp till. Men om målen i sig är obegripliga så går det inte heller att bedöma huruvida eleverna når dem eller ej, skriver gästkolumnisten Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Eleven ska kunna analysera samhällsstrukturer med hjälp av samhällsvetenskapliga begrepp och modeller. De ska kunna reflektera över hur individer och samhällen formas, förändras, och samverkar. Reflektera över mänskliga rättigheter samt demokratiska värden, principer, arbetssätt och beslutsprocesser.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta är fritt citerat ur kursplanens syftesbeskrivning av ämnet Samhällskunskap på grundskolenivå. Det är även en ledtråd till den svenska skolans problem. Detta är frågeställningar som sysselsätter forskare i statsvetenskap, erfarna journalister och politiska proffs. Och inte ens de utgår något facit. Här är det alltså barn som förväntas ”analysera” komplexa politiska skeenden innan de lärt sig att riksdagen stiftar lagar och att regeringen genomför dem.

Systemets försvarare brukar invända att man måste skilja mellan ämnenas syften respektive kunskapsmål. Men exakt hur gör man det, när högstadieelever ges i uppgift att ”konstruera en kommun” och bestämma dess ekonomisk-politiska inriktning?

Nyligen bad ett av mina barn mig om hjälp med en uppgift som gick ut på att studera ”vad som påverkar ungdomars ställningstaganden inom partipolitiken”. Jag har varit politiskt verksam i tjugo år. Jag arbetar på en välrenommerad politisk tankesmedja, har varit ledarskribent, anställd i en partiledarstab, på Regeringskansliet och i Sveriges Riksdag. Och jag har inget färdigt svar på den frågan.

En skolelev kan definitivt inte lösa uppgiften, och även om så vore så kan rimligen ingen lärare bedöma resultatet. Det blir i bästa fall en ren gissningslek.

Den som lyfter dessa problem på ett utvecklingssamtal (som eleverna numera förväntas hålla i själva) får ständigt samma svar. ”Det viktiga är att eleven lär sig resonera.” Men hur viktigt är ett resonemang utan faktabas? Hur resonerar man i ett ämne utan att kunna något om det? Och den kanske mest akuta frågan: Var, om inte i skolan, ska våra barn lära sig något om dessa ämnen, för att eventuellt kunna resonera om dem någon gång i framtiden?

Att arbeta med abstraktioner utan en tydligt definierad grund för de kunskaper som arbetet ska utgå från är att spänna kärran framför oxarna. Lite förenklat kan man säga att elever inte längre behöver lära sig namnen på Hallands floder, men de måste kunna resonera om namnen.

Det är illa nog att ha begripliga kunskapsmål som elever inte når upp till. Men om målen i sig är obegripliga så går det inte heller att bedöma huruvida eleverna når dem eller ej.

Så hur skulle målen kunna formuleras istället? Tja, vad sägs om ”Eleven ska känna till hur samhället styrs, utifrån grundläggande samhällsvetenskapliga begrepp. De ska förstå och redogöra för skillnader mellan olika politiska system och ideologier, samt hur dessa förhåller sig till mänskliga rättigheter, demokratiska värden, principer och beslutsprocesser.”

Man behöver inte byta ut så många ord för att få till en helt annan målbild. Se där en fråga som landets skolpolitiker kan sätta sig ned och ”analysera”.