Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Ingerö: Skolan förändras bäst underifrån

Så sent som förra året föreslog Liberalerna en kommission för ordning i skolan, som om en sådan skulle kunna berätta något vi inte redan vet. Ändå talar ganska lite för att utvecklingen håller på att ändras, skriver gästkolumnisten Johan Ingerö.

Den känns så avlägsen nu, skoldebatten under 90-talet och början av 00-talet. Då när en ung och arg kommunpolitiker vid namn Jan Björklund nästan på egen hand förändrade skoldebatten och mosade skolministern Ingegerd Wärnersson så grundligt att Göran Persson till slut tvingades avskeda henne. Då ansågs det kontroversiellt, på gränsen till omstörtande, att säga att det är läraren som bestämmer i klassrummet, att mössor och mobiler inte har på lektionerna att göra, att det är den mobbande och inte den mobbade som ska flyttas och att betyg måste ges tidigare.

I dag är de åsikterna en del av den skolpolitiska huvudfåran, och omfattas gissningsvis av drygt åttio procent av riksdagen. Och de som fortfarande tycker något annat ligger lågt, eftersom det har blivit politiskt omöjliga ståndpunkter.

Ändå lever skolans ordningsproblem vidare. Hörselkåpor har blivit en del av vardagen i svenska klassrum. Lärarutbildningen har gjorts om – igen – men likväl säger blivande lärare att de inte rustas för den verklighet som väntar dem ute i skolorna. Frågan är om rikspolitiken över huvud taget mäktar med att vända skolans utveckling.

Vi har i dag en rätt god uppfattning om vad som fungerar och inte fungerar. Vi vet att surfplattor inte ersätter böcker och att smartboards inte ersätter kunniga och drivna lärare. Vi vet att det som skrivs med penna rent kognitivt underlättar för minnet, mer än det som skrivs på ett tangentbord. Hjärnforskaren Martin Ingvar har slagit fast att små barn är neurologiskt byggda för att följa vuxnas instruktioner, inte för att ”söka kunskap självständigt”. Vi vet också att skolor kan blomstra även i socioekonomiskt utsatta områden, och Lorraine Monroes banbrytande bok ”Nothing’s Impossible” från 1991 finns där för den som undrar hur man gör. Vi vet att starka och självstyrande rektorer och lärare är förutsättningar för en framgångsrik skola.

Ändå talar ganska lite för att utvecklingen håller på att ändras. Så sent som förra året föreslog Liberalerna en kommission för ordning i skolan, som om en sådan skulle kunna berätta något vi inte redan vet. Från rikspolitikerna har fokus hamnat på helt andra åtgärder, så som diverse riktade statsbidrag från stat till kommuner. Jag har sökt med ljus och lykta efter tydliga samband mellan den sortens satsningar och förbättrade skolresultat, hittills utan att lyckas. Och visst, om systemet är trasigt så hjälper inte mer pengar. Man kan inte fylla ett såll med vatten, hur länge man än låter kranen rinna.

Kanske måste förändringen komma underifrån, snarare än från politiken. Kanske är det därför vi ställer bebisar i kö till framgångsrika friskolor, som Internationella Engelska Skolan där nu 130 000 barn väntar på en plats. Och kanske är det därför skolval och friskolor är så smärtsamma för vänsterns politiker och debattörer. För en bättre påminnelse om den kommunala skolans brister finns helt enkelt inte.

Mest läst