Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ingerö: Om Alliansen vill bilda regering är det fullt möjligt

En statsminister Löfven kommer inte ha någon potentiell riksdagsmajoritet att bolla med. En statsminister Kristersson kan däremot ha det, om han sätter ned fötterna på rätt ställen och gör upp i den riktning där det finns potentiella partners, skriver gästkolumnisten Johan Ingerö.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det spelar ingen roll hur många mätningar som pumpas ut med krigsrubriker om hypotetiska valresultat. Det mesta talar ändå för att Stefan Löfven får lämna över Rosenbad-nycklarna till Ulf Kristersson, när hösten kommer. Oavsett vilket block som blir störst.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inget block kommer att få egen majoritet. Men statsministern behöver inte stödjas av riksdagen, bara tolereras av den. Nyckelfrågan blir alltså vem av de båda som kan komma levande genom en riksdagsvotering, samt slussa sin budget genom den osäkra terrängen. Allt talar för att Kristerssons chanser kommer att vara bättre än Löfvens.

Löfven kan räkna med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, om de senare klarar riksdagsspärren.

Kristersson har ett etablerat och djupgående samarbete med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna och lär fortsätta ha det efter valet, om samtliga klarar spärren.

Då återstår Sverigedemokraterna. De har hela tiden erbjudit sig att samarbeta med vem som än vill ha dem, ungefär som singelsnubben i baren, när klockan närmar sig tre. Socialdemokraterna, med det vilt skrikande och sparkande Miljöpartiet under armen, försökte styra om sin politik i en riktning som SD kunde acceptera.

Det gick förvånansvärt bra ett tag, ända tills partiet tvingades acceptera en sorts flyktingamnesti för vissa afghaner som fått vänta länge på beslut om uppehållstillstånd. Miljöpartisterna jublade, medan Stefan Löfven såg sin valstrategi – att vara tuffare än Alliansen i invandringsfrågor – sjunka i havet. Detta måste nu SD köpa, om de ska släppa fram ännu en Löfven-regering.

Och därmed är det i praktiken game, set och match. Att Moderaterna denna gång skulle döma sig själva till ytterligare fyra år i opposition, hellre än att stämma av regeringspolitiken med SD-ledamöter i olika riksdagsutskott, är inte speciellt troligt. Visserligen har Liberalerna och Centerpartiet satt sin heder i pant på att de inte kommer att göra sig beroende av SD på något sätt. Men, och här kommer finessen, de har inte lovat att inte förhandla med någon annan som är det. Alltså: en statsminister Löfven kommer inte ha någon potentiell riksdagsmajoritet att bolla med. En statsminister Kristersson kan däremot ha det, om han sätter ned fötterna på rätt ställen och gör upp i den riktning där det finns potentiella partners.

Så vad vinner de borgerliga mittenpartierna på det? Det handlar nog mer om vad de inte förlorar. De kommer ha betydande inflytande över Moderaternas politik, utan att behöva svälja skattehöjningar, angrepp på valfrihet inom välfärden och en sjuttiotalsdoftande utrikespolitik. Deras största problem den här mandatperioden har inte varit striderna de förlorade, utan striderna de inte ens deltog i. Något liknande, är jag rätt säker på, vill ingen av dem genomlida igen.

Om Alliansen vill bilda regering 2018 är det förmodligen fullt möjligt. Men om delar av den föredrar att samarbeta med en regerande allianskollega är även det en framkomlig väg. Och om något parti inte vill göra någotdera, varför ens ställa upp i valet?

Mest läst