Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Ingerö: Löfvens händer pekar fel

Det är inte alltid mer pengar som är lösningen på problemet med vårdköer i Sverige. I vissa fall handlar det om att rulla tillbaka socialiseringsreformer från 1970-talet, skriver gästkrönikören Johan Ingerö, ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det började tufft för Stefan Löfven i förra veckans SVT-utfrågning. Programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft ville få svar på varför sjukvårdsköerna oavbrutet fått växa sig längre under hans fyra år som statsminister, när ett av hans viktigaste vallöften 2014 var att de skulle kortas. Statsministerns svar var enkelt: ”Det behövs fler händer i vården.”

Det var att infantilisera ett oerhört komplext problem. Den svenska sjukvårdens ödesfrågor handlar betydligt mer om var händerna finns, och i vilken utsträckning de bakbinds, än om hur många de är. Svenska läkare genomför betydligt färre patientbesök per år än kollegorna i andra länder. Beräkningarna varierar, men enligt en omfattande rapport från 2013 når de inte ens upp till hälften av OECD-ländernas genomsnitt – 900 respektive 2400 patientbesök.

Är då Sveriges läkare för få, eller rent av en samling ohjälpliga latmaskar? Nej, naturligtvis inte. Läkartätheten ökade i Sveriges samtliga län mellan 2005 och 2015, även om det råder brist på vissa specialister. På samma sätt är det svårt att tala om någon generell brist på sjuksköterskor – däremot på sjuksköterskor som trivs och vill stanna.

Sveriges sjukvård behöver och förtjänar mer än Löfvens ständiga tjat om ”resurser”, för problemen är i många fall både gamla och djupt inbäddade i de politiskt beslutade systemen. Före 1970 var det vanligt att läkare arbetade både åt landstingen och bedrev privatpraktik. De arbetade ett visst antal timmar på landstingens mottagningar, men kunde även ta emot egna patienter efter ordinarie arbetstid. För detta betalade de en avgift för bland annat bruk av lokaler. 

Men 1970 beslöt regeringen Palme att stoppa detta. Löneskillnaderna mellan läkare skulle jämnas ut, och från överhetsperspektiv ansågs det dessutom besvärligt att beskatta läkare som både var anställda och drev företag. Alla läkare skulle fösas in i landstingsladorna och ges fast lön istället för att få betalt per patient. 

Efter detta ödesdigra beslut, som kallades ”Sjukronan” efter dåtidens besöksavgift, började läkarnas patientbesök minska. Äldre och mer erfarna läkare sökte sig bort från akutmottagningarna och in i sjukhussystemen. Kvar blev yngre och mindre erfarna läkare som ännu inte hunnit bli lika snabba och skickliga.

Trenden har hållit i sig. Idag arbetar endast femton procent av landets läkare på vårdcentraler, jämfört med omkring fyrtio procent i andra länder. Direktrelationen mellan läkare och patienter har brutits. Primärvården är kraftigt underdimensionerad, medan sjukhusen tyngs ner av rutinärenden som inte hör hemma där. Och när åtgärderna dröjer för länge blir åkommorna värre. 

Det är nästan femtio år sedan Olof Palme socialiserade sjukvården, men det katastrofala utfallet förföljer oss än idag.

Men det finns ljuspunkter. Sahlgrenska sjukhuset, som länge haft problem med köer, inledde i februari ett försök med att låta läkare arbeta på ackord. Som GP tidigare har rapporterat ledde detta snabbt till minskade köer och försöket förlängdes (30/6).

Sahlgrenska sjukhuset beskriver det som ett pilotprojekt, men i själva verket är det bara en återgång till den betydligt bättre ordning som rådde före Olof Palmes sjukrona 1970.
Kanske kan Sverige nu lära sig vad så många andra länder alltid har vetat: När primärvården ges goda förutsättningar så fungerar även specialistvården bättre, och då fungerar hela vårdkedjan bättre. 

Men då måste man begripa vad Stefan Löfven uppenbarligen inte begripit. Sjukvården är inte grundskolematte. Mer pengar löser inte relationsproblemen mellan vårdcentralerna och sjukhusen, lika lite som en bil med trasig förgasare blir bättre för att man fyller bensintanken.

Frågan är alltså inte hur många händerna är, utan om de arbetar med besökare eller med byråkrati.

Mest läst