Bilden där Åsa Romson på Miljöpartikongressen med en bukett i hand log mot publiken, alltmedan hennes språkrörskollega Gustav Fridolin stod bredvid och klappade händerna, kommer gå till historien som en av svensk politiks märkligaste ögonblick.
En minister som faktiskt lyckats driva sitt partis politik avgick. Medan en minister som inte uppnått ett jota som utbildningsminister stannade kvar. En retoriskt svag politiker straffas. Medan en politiker som släpat sitt parti till ruinens brant medelst dåligt omdöme nöjt stod kvar på scenen.
Romson avgick med värdighet. En märkbart rörd ex-minister höll sig i sitt avgångstal till politiken och undvek alla antydningar till bitterhet. Hon meddelade att hon troligtvis inte tar sin riksdagsplats i anspråk. Miljöpartiet har, hävdade hon, ”till skillnad från Socialdemokraterna och Moderaterna, inga platser för personer som behöver en liten paus”. Det inger respekt.
Miljöpartiets kongress präglas mycket av ordet ”Nystart”. Men med Fridolin fortsätter partiet att ledas av en person som i mångt och mycket är ansvarig för att partiet hamnat i en så djup kris. Flera kongressombud uttryckte även att det var horribelt att personen som varit så inblandad i partiets kollaps nu sitter kvar och styr.
Miljöpartiets problem har länge, även innan Kaplan och Khan hamnade i blickfånget, varit att all uppmärksamhet partiet genererat har handlat om annat än kärnfrågorna. Därför är det så märkligt att man väljer att sparka den minister som faktiskt haft vissa framgångar på sitt ansvarsområde.
Vad behöver då Miljöpartiet för att verkligen klara av en nystart? Trots allt har ett dedikerat miljöparti en viktig roll att spela i svensk politik. Därför har de allt att vinna på att utnyttja sina komparativa fördelar. Det är det parti som alltjämt i väljarnas ögon associeras med miljöpolitik.
Om detta nu inte utnyttjas maximalt och med eftertanke kommer väljarna snart betrakta partiet som irrelevant. Och misslyckas de finns det andra som är sugna på att ta över ledartröjan i miljöfrågorna.
Ett urbant och smart miljöparti kan arbeta med förtätning, smarta bostadslösningar och avregleringar av en ineffektiv bostadsmarknad. Svenska städer är byggda med bilen som utgångspunkt, det är en rest av efterkrigstidens katastrofala stadsplaneringsfilosofi. På det området finns enormt mycket att göra. Men det krävs konkret politik och inte mer av den varmluft vilket partiet producerat i överflöd inom bostadspolitiken.
Att det är Löfven som är att skylla för partiets underbetyg från väljarna, som de tidigare MP-topparna Maria Wetterstrand och Per Gahrton hävdade i en artikel, är missvisande (DN 11/5). Ingen kan påstå att partiets interna haverier, och därmed dess tyngsta belastning, har något att göra med Socialdemokraterna.
Miljöpartiet behöver självinsikt innan de verkligen kan påbörja den nystart som de så vurmar för under helgens kongress.
