Akademikerförbundet SACO presenterade under onsdagen en rapport över löneskillnader mellan inrikes och utrikes födda akademiker. Det är positivt att SACO tar fram kunskapsunderlag för ett allt mer mångkulturellt Sverige. Ett exempel statliga Brottsförebyggande rådet, som konsekvent vägrar att förnya sin statistik på området, borde lära sig av. Positivt är också att löneskillnaderna är så små. De uppgår till högst åtta procent och gäller framförallt utomeuropeiska akademiker, där USA undantagits.
Vilka slutsatser ska man då dra av studien? SACO:s ordförande, Göran Arrius, förklarade resultatet i Ekot med att det kan förekomma ”ett visst mått av subjektivitet” i löneförhandlingarna och efterlyste fler ”schyssta kriterier” för lönesättning. Men poängen med lokal lönesättning är just att den enskilde chefen har bättre kunskap om sina anställda än vad några centralt utarbetade lönetariffer någonsin kan fånga in. Detta är faktiskt själva grundidén med marknadsekonomi. Centralbyråkrater kan aldrig skaffa sig ett motsvarande kunskapsunderlag, eller personkännedom, som de som befinner sig på fältet.
Beror då det negativa lönegapet för utomeuropeiska akademiker på diskriminering? Det finns inga belägg för det. Tvärtom konstaterar Långtidsutredningen (2015) att när man mäter faktiska färdigheter – vilket gjorts i forskningsstudier – så försvinner de skillnader på arbetsmarknaden som skulle kunna förklaras med diskriminering på aggregerad nivå.
En examen från ett utomeuropeiskt universitet som är formellt likvärdig i teorin behöver inte vara det i praktiken. Varje land har även en hög grad av informell kunskap på arbetsmarknaden. Oavsett om det beror på klassbakgrund eller annat födelseland har man en nackdel av att behöva kompensera för detta.
Det är bra med kunskapsunderlag. Men det är också en illusion att alla relevanta kriterier kan fångas in i tabeller.
