Det är vad en människa presterar som borde spela roll, inte vilket kön eller vilken hudfärg hon har. Det borde vara en självklarhet, men har blivit ett kontroversiellt ställningstagande. När denna ledarsida nyligen uppmärksammade hur en identitetspolitisk syn förekommit i Sveriges Radios rapportering kring Nobelpriset blev många upprörda.
Amanda Björkman, ledarskribent på Dagens Nyheter, är en av de som reagerat. Under rubriken ”Identitetspolitiken gör liberaler hemmablinda” skriver Björkman: ”För liberaler är det viktigt att identifiera strukturer för att veta om individer stoppas just på grund av grupptillhörighet.” (DN 17/10).
Att belysa strukturer är en sak, att kritisera utfallet av sådana är en annan. Hade SR på riktigt velat belysa strukturer hade de kunnat peka att färre kvinnor söker till sig forskningsvärlden i stället för att insinuera att det skulle vara fel att ingen kvinna tilldelats Nobelpriset i år.
Könsfördelningen i sig är inget bevis för att någon aktiv diskriminering av kvinnor har skett. Om man på allvar menar att så är fallet kan man fråga sig om det gäller även för andra grupper och hur stor ”felmarginal” som bör tillåtas. Och framförallt, hur mycket forskning är vi beredda att offra på identitetspolitikens altare?
Björkman har rätt i att identitetspolitiken gör liberaler hemmablinda. Dock handlar det inte om att liberaler skulle vara blinda för strukturer, utan tvärtom: att liberaler i allt för hög utsträckning agerar nyttiga idioter åt identitetsvänstern. Identitetspolitiken må till sin natur vara ett vänsterfenomen (även om det för hederlighetens skull bör tilläggas att det finns kritiker också från vänster), men även inom borgerligheten är det många som har omfamnat den postmodernistiska förklaringen till varför representationen i diverse sammanhang inte exakt återspeglar den demografiska sammansättningen i samhället. Men kön och "ras" är inte tillräckligt som analysverktyg.
En vanlig förklaring till att män är ”överrepresenterade” är att män skulle välja andra män. Den förklaringen håller dock inte. När det pratas om överrepresentation, oavsett om det handlar om Nobelpriset eller bolagsstyrelser, tenderar man att jämföra med befolkningsunderlaget, när det vore mer rimligt att jämföra med det faktiska underlaget.
När det gäller Nobelpriset är det även värt att påpeka att det är olika kommittéer som sållar bland de föreslagna och tar fram lämpliga pristagare. Ordföranden för Nobelkommittén för fysik är Anne L'Huillier, ordförande för kommittén för kemi Sara Snogerup Linse och ordförande för kommittén för medicin Anna Wedell. Ständig sekreterare för Svenska Akademien som har litteraturpriset på sitt bord är Sara Danius.
Den som är övertygad om att det gömmer sig förtryckande stukturer under varje sten kommer också att hitta dem. Utifrån en liberal världsbild bör man givetvis reagera när någon diskrimineras, oavsett anledning. Däremot är det inte liberalt att i första hand se människor som företrädare för sitt kön och sin ”ras” och på förhand dra slutsatsen att de skulle vara utsatta för förtryck.
