Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    I Sverige ska vi fostra barnen till att vara fria

    Hur vi ska hantera hederskulturen beror på vilket Sverige vi vill ha, skriver Jenny Sonesson i en gästkrönika.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    På bröllopsfotot står hon på en pall. Alicia från Göteborg var 12 år när hon giftes bort. Ett år senare föder flickan en son på Östra sjukhuset i Göteborg. Socialtjänsten köper Alicias föräldrars lögner om övergrepp av någon okänd man. Ärendet avskrivs fast ett barn blivit mamma till ett barn. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vi är många som upprörs över Göteborgs-Postens angelägna artikelserie om hedersförtryck. För mig blev Alicias smärtsamma historia en jobbig påminnelse. Minnet letade sig tillbaka till en 14-årig flicka med lång mörk fläta. Ett barn jag svek. Jag mötte henne som oerfaren socialsekreterare i Malmö. Fast det gått många år skäms jag ännu. 
    I anmälan skrev rektorn att flickan inte deltagit i undervisningen på månader. Det mumlades bland eleverna att hon var gift och skötte hushållet hos sin svärmor och hindrades att gå i skolan. Efter några hembesök blev min slutsats att ryktet var sant, den blyga flickan borde omhändertas. Min chef suckade uppgivet ”Vi låter det vara. Det finns så många bortgifta flickor i Rosengård”. Barnbrudens akt begravdes i arkivet.  

    Hedersproblematiken kommer tyvärr inte att minska. En perfekt storm håller på att blåsa upp. Det yttersta skyddsnätet för utsatta barn och unga fungerar inte. ”Socialtjänsten är i fritt fall i dag” konstaterade Heike Erkers förra året, ordförande för Akademikerförbundet SSR som organiserar socionomer. 2016 hade Sverige den största befolkningsökningen sedan 1861 varav många kommer från starkt patriarkala kulturer. En omfattande anhöriginvandring väntas kalkylerar Migrationsverket. 

    Om hedersförtrycket får slå rot och gräva djupa rötter vilket sorts land blir Sverige då? Jag tänker på flickan i Rosengård och det sociala arvet. Lärde hon sig att skriva och läsa på svenska? Får hennes barn skaffa sig en utbildning och välja om och med vem de gifter sig med? Fadime Sahindal sköts till döds av sin pappa i Uppsala 2002. Året innan höll hon ett hjärtskärande tal i riksdagen om det förtryck hon utsattes för och betonade att hennes far och mor som nyanlända borde fått utbildning om att vara förälder i Sverige. Fadime Sahindal hade rätt. Det behövs vägledning och glasklar tydlighet för att förändra attityder och beteenden. Och kännbara konsekvenser om svensk lag och universella mänskliga rättigheter trampas på.

    Vilhelm Moberg, som skrev Utvandrarserien, föddes i ett soldattorp i ett fattigt Sverige. Endast tre av hans fem syskon nådde vuxen ålder. Författaren avskydde totalitära rörelser som nazism, fascism och kommunism. År 1941, mitt under brinnande världskrig, grubblade Vilhelm Moberg över vad som borde ses som svenskt och omistligt. Hans slutsats är barnens uppväxtvillkor. ”Ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art.” Fria barn till fria föräldrar. Jag tror att Fadime Sahindal skulle dela Vilhelm Mobergs analys. 

    Att bekämpa hedersförtrycket är ingen perifer fråga. Det här rör inte bara drabbade flickor och pojkar i utanförskapsområden. Det handlar ytterst om vilken sorts gemenskap Sverige ska vara.