När Nya Moderaterna bildades efter valet 2002 gjorde partiet en rad förändringar av såväl politik som retorik. En av dessa var att sluta tala om dynamiska effekter. Fenomenet kan, mycket förenklat, beskrivas med att sänkta skatter kan öka skatteintäkterna eftersom aktiviteten i ekonomin ökar. I sin extrema motsats så minskar skatteintäkterna till i det närmaste noll om skatten på arbete är 100 procent.
Att räkna med dynamiska effekter ansågs ha bidragit till att sänka trovärdigheten för Moderaternas ekonomiska politik. För att återfå förtroende skulle de Nya Moderaterna istället finansiera sina förslag krona för krona. Detta vann gehör hos såväl övriga Alliansen som hos oppositionen. Gott så. Dynamiska effekter är svåra att beräkna och det är begripligt att inte vilja finansiera förslag med intäkter som ännu inte finns. Det innebar dock inte att dynamiska effekter upphörde att existera. Under förra regeringen ökade de totala skatteintäkterna trots skattesänkningarna.
Problemet är att skatterna nu höjs samtidigt som partierna fortfarande är överens om att inte räkna med dynamiska effekter. Så när regeringen höjer skatterna – och det gör den, framförallt på företagande och jobb – behöver den inte låtsas om att färre väljer att jobba övertid, utbilda sig, driva företag eller göra karriär. Istället kan den räkna med att använda mycket fiktiva intäkter till reformer. När pengarna sedan saknas i slutet av året tvingas man antingen höja skatterna ytterligare eller så lånas pengar, vilket är att betrakta som en framtida skattehöjning.
Utöver att detta leder till en negativ spiral med ständigt ökande skatter så är det genant att se politiken förvandlas till en charad. Trots brist på logik och forskningsstöd spelar politikerna med. Man låtsas att ytterligare beskattning av redan hårt åtgångna företag inte förväntas innebära att entreprenörer tappar lusten. Man bortser från att fler väljer att jobba mindre när det inte lönar sig. Agerandet borgar knappast för ett ökat förtroende för politikerskrået. Särskilt inte som de med självklarhet utgår ifrån att skatter på andra områden – exempelvis på tobak, alkohol och bensin – ska ge exakt de konsekvenser som förnekas när det gäller arbete och företagande.
Jag kan förstå att man av försiktighetsskäl, som jag beskrivit ovan, låter bli att räkna på dynamiska effekter av skattesänkningar, men för varje skattehöjning borde det finnas en konsekvensanalys.Men, invänder då någon, det är omöjligt att veta var gränsen går där skatteintäkterna minskar trots ökade skattesatser. Men se, det är det inte alls.
Nationalekonomen Jacob Lundberg har nyligen visat att skatteintäkterna skulle öka med uppskattningsvis 10 miljarder om stats- och värnskatterna helt avskaffades. Fenomenet kallas Lafferkurvan efter ekonomen Arthur Laffer och illustrerar att skatteintäkterna ökar i takt med höjda skattenivåer, men bara till en viss gräns, därefter minskar intäkterna. Det beror på att drivkrafterna hämmas. Jacob Lundbergs forskning visar att Sverige befinner sig långt ner i kurvans utförsbacke, där varje extra höjning av marginalskatten innebär minskade intäkter.
Magdalena Andersson sade nyligen i riksdagen att bara högerextremister trodde på Lafferkurvans existens (och jag vill poängtera att hon inte avsåg högerextrema i bemärkelsen nazistisk utan snarare ekonomisk liberal). Sanningen är ingen med verklighetskontakt förnekar den. Däremot är den svår att beräkna. Därför är mitt blygsamma förslag att man i budgetprocessen gör försiktiga antaganden om dynamiska effekter vid skattehöjningar, för att ge en realistisk bild av hur mycket pengar statskassan skulle få in på en skattehöjning.
Det skulle minska incitamenten för en regering att ägna sig åt den typ av falsk matematik som man gör idag. Gissningsvis skulle vurmen för att straffbeskatta entreprenörer minska, liksom lockelsen att låta barnmorskor behålla mindre än hälften av en lönehöjning, om det visade sig att intäkterna var små eller obefintliga.
