Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

I de ensammas land

Det individualistiska samhällets baksida gör alla utbytbara och skapar en föreställning om att beroendet av andra människor ska betraktas som en börda.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

På det stora varuhuset Macy’s i New York kan man köpa det mesta. Exempelvis en säng för de minsta där bebisen kan spännas fast. Med sängen medföljer en fjärrkontroll så att man på behörigt avstånd kan styra hastigheten och intensiteten på ”vaggningen” som spännena ger upphov till. Det är nämligen av högsta vikt att barn lär sig att somna och sova på egen hand. Att bli oberoende. Skulle det inte räcka finns det alltid melatonintabletter på apoteket som är avsedda för barn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I de bebisgrupper som jag följer på Facebook här hemma eller i frågetrådar på nätet förekommer frågeställningar om småbarns sovmönster frekvent. Hur får man barnet att sova i egen säng, helst i eget rum, så snabbt som möjligt? Varför kan man inte lägga ifrån sig bebisen utan att den gråter och vill upp igen direkt? När blir barnet mer självständigt och mindre ”klängigt”? Det är som om den första symbiotiska tiden inte kan gå över fort nog så att man kan återgå till något som påminner om det som var innan barnet alls fanns.

Många moderna föräldrars behov av att tidigt göra sina bebisar oberoende och självständiga, bland annat för att de själva ska kunna behålla sitt eget oberoende och sin egna självständighet, skvallrar om en förvirrad samtid. Det är som att den lilla bebisen ska anpassa sig efter föräldrarnas verklighet när det borde vara tvärtom.

Dessvärre tycks det som om dagens föräldrars förväntningar på ett liv i balans (en omöjlighet i sig eftersom balans är detsamma som perfektion), där man kan få allt samtidigt, där uppoffringar ses som något som kan rationaliseras bort, enbart ger upphov till besvikelse. En besvikelse som alltså beror på orealistiska förväntningar mer än något annat.

Men, kanske någon invänder, är det inte viktigt att barn fostras till självständiga individer som kan trösta sig själva? Självklart är det så! Poängen är bara att allt fokus på självständighet och oberoende kan skymma sikten för dessa värdens potentiella pris: otrygghet och ensamhet.

Jag tänker att jakten på självständighet, som projiceras på barnen, också hänger samman med den ensamhet som sipprar igenom såhär kring jul. Det individualistiska samhällets baksida gör alla utbytbara och skapar en föreställning om att beroendet av andra människor ska betraktas som en börda. Det är ganska logiskt, vid närmare eftertanke, att känslan av utanförskap gror inom så många när idealet är att vi så tidigt som möjligt ska lära oss att klara oss själva, inte ligga varandra till last och därför ty oss mer till staten än till familjen och de små enheterna i samhället. Till denna utveckling är svenska politiker ytterst medskyldiga.

Det kallas för oberoende och frihet men klingar falskt med alla de hjärtskärande vittnesmålen från människor som återigen tillbringar julafton framför TV:n, i hopp om att på så vis döva tystnaden, i bedövande ensamhet. Cirka fem procent av Sveriges befolkning, vilket motsvarar omkring en halv miljon människor, är ensamma över julen eller kommer inte att fira jul alls i år (SR 13/12).

Men ensamheten är inte högtidsbunden, den varar året om. Sverige har flest ensamhushåll i världen (fyra av tio hushåll) och toppar skilsmässostatistiken. Var femte människa som dör på sjukhus i Sverige dör ensam. Varje månad upptäcks människor som legat döda i sina hem under en längre tid utan att de saknats av någon. På svenska äldreboenden upplever nästan sju av tio ofrivillig ensamhet.

I Storbritannien finns sedan en tid tillbaka en ensamhetsminister. Av forskningen vet vi att ensamhet ökar risken för sjukdomar och tidig död. Att vara ofrivilligt ensam kan således vara livsfarligt. Men att tro att allt går att lösa på politisk väg är naivt. Relationer och mötesplatser kan inte dikteras fram, de behöver skapas underifrån för att kännas genuina.

Människor är till syvende och sist, oavsett hur modernt och komplext samhället än blir, flockdjur som trivs bäst i grupp. Den lilla bebisen som vill ligga nära dygnet runt gör det inte för att jävlas utan för att den är biologiskt programmerad att göra så för sin överlevnad. Att den till sist somnar av ren utmattning, förvissad om att ingen kommer trösta ändå, leder inte nödvändigtvis till att den blir självständig utan kanske bara otrygg och ambivalent. Det är hisnande att tänka att vi lever i tidernas mest uppkopplade tid samtidigt som så många, unga som gamla, slåss mot sin ensamhet.