Andy Warhol är världens bästa konstnär. Det hävdar nätsidan Artifacts.net som har rankat 130 000 konstnärer baserat på auktionspriser och antalet utställningar, alltså rent kvantitativa mått. Det är så här bibliometri fungerar; antalet citeringar används för att mäta värdet på något.
På DN Debatt ryckte statsvetaren Bo Rothstein tidigare i veckan ut till metodens försvar för att mäta kvalitet i forskning. Kvalitet, menar Rothstein, är att man blir citerad frekvent i internationella tidskrifter. Men som exemplet med Warhol illustrerar så finns uppenbara brister med resonemanget.
Med hjälp av sökverktyget Google Scholar vill Rothstein visa att den forskning inom humaniora och samhällsvetenskap som uppbär stöd från Vetenskapsrådet (VR) inte håller måttet. Det är för få citeringar internationellt, menar han. I grund och botten handlar argumentet om att det som många gillar per definition är bra. I en replik som inkom senare samma dag på samma sida skriver VR:s huvudsekreterare inom humaniora och samhällsvetenskap att ofta citerad forskning inte är någon garanti för kvalitet. ”Kvaliteten i de vetenskapliga resultaten minskar dock inte om citeringarna uteblir. Omvänt blir dålig forskning inte bättre av att citeras ymnigt”. Det är lätt att hålla med.
Riskerna inom svensk samhällsforskning är snarare att man lägger för mycket tonvikt vid komplex teoribildning, och att engelska blir det vanligaste språket. I jakten på jämförbarhet och genomslag går andra värden förlorade. På DN:s ledarplats skriver Håkan Boström om risken för att detta kan fjärma svensk forskning från lokala förhållanden. Särskilt humaniora och samhällsvetenskaperna har en samhällsnära uppgift att fylla som inte enbart handlar om hur citeringsvänligt resultatet är för forskarkollegorna i andra länder. ”Lite provinsialism skadar inte”, sammanfattar Boström.
Jakten på att skapa snackisar är destruktiv. De mest klickade artiklarna på nätet behöver inte vara de bäst skrivna, vare sig stilistiskt eller innehållsmässigt. På samma sätt är inte all forskning internationellt citeringsvänlig, men värdet kan likväl vara stort, och kvaliteten hög. Att amerikaner inte är så benägna att citera avhandlingar om norrländska kommuner eller Selma Lagerlöf kanske inte heller är hela världen. Svensk forskning får inte förlita sig på kvantitativa mått och bibliometri. Att humaniora och samhällsvetenskap inte lika lätt kan flytta mellan olika länder, språk och kontexter är en självklarhet.
Mycket av värdet ligger i det specifika, snarare än det universella. Litteraturvetenskap är inte matematik, och bör inte heller försöka att vara det. Lika lite bör man kräva av forskning inom humaniora att den ska var mätbar på samma sätt som geologisk dito.
GP 20/8 -12