Är demokratin hotad i västvärlden? Visst finns det anledning att oroas över Trumps arroganta och hårdföra framfart i USA liksom Orbáns totalitära tendenser i Ungern, AfD:s framväxt i Tyskland liksom valet av Bolsonaro i Brasilen. Det ligger i demokratins dilemma att mer eller mindre icke-demokratiska krafter kan bli valda i demokratiska val och därigenom, helt i enlighet med demokratins spelregler, få makten att avskaffa själva demokratin.
Alla som levt i totalitära samhällen vet att demokratin inte kan tas för given. Det är emellertid förhållandevis enkelt att vara uppmärksam på hårdföra ledare med totalitära idéer. Svårare är det att se sådant som vid första anblick inte ser ut som ett hot. Men tilltron till demokratin, och på sikt demokratin i sig, kan också naggas i kanten av de goda krafternas agerande inför de hot som ger dem (befogad) anledning till oro.
Den så utdragna svenska regeringsbildningen är ett exempel på en sådan process som kan visa sig få konsekvenser för synen på svensk demokrati. Redan dagarna innan Stefan Löfven (S) återigen valdes till statsminister under fredagens votering kom en undersökning som visade på ett stort tapp rörande förtroendet för politiker efter höstens turer. I Novus-mätningen som genomfördes under onsdagen, samma dag som Löfven nominerades för andra gången, svarade 70 procent att deras förtroende för politiker minskat eller minskat kraftigt (SVT 17/1).
Samtidigt visar en Sifo-mätning att oviljan att samarbeta med SD minskar: 53 procent tycker att de övriga partierna ska samarbeta med SD i frågor där de har överensstämmande synpunkter. Samma mätning visar att 56 procent anser att partierna ska samarbeta med Vänsterpartiet. Något fler säger nej till samarbete med SD (39 procent) än med V (33 procent) (SvD 15/1). Det intressanta är således att en större andel faktiskt vill ha samarbete med de så kallade ytterkantspartierna än som är emot. Ändå sluts en pakt med motsatt syfte.
När det övergripande målet för nästan samtliga partier har blivit att utestänga SD från inflytande har en osund princip etablerats. Oavsett vad man tycker om SD:s eller V:s historia, eller samtid för den delen, bör man fundera på om det är principiellt rätt att så många väljares röster ska diskvalificeras från demokratiskt inflytande. Ett inflytande som de nämnda partierna har fått av väljarna, inte av de andra partierna. Om man är osäker bör man fundera på hur man skulle ha resonerat om man själv tillhört ett parti som hanterats enligt så tveksamma principer.
Som huvudregel bör alla partier i en demokrati vara beredda att förhandla och kompromissa med alla andra partier som man sakpolitiskt kan komma överens med. Det demokratiska styrelseskicket syftar till att under fredliga former erbjuda olika åsikter, idéer och perspektiv en möjlighet att brytas mot varandra. Det innebär givetvis inte att man måste vara lika villig att samarbeta eller ge alla partier lika mycket inflytande. Att respektera denna ordning, bortom vad som kan sammanfattas i en högtravande portalparagraf, kan i praktiken vara svårt. Men vad är alternativet?
Hur illa jag än tycker om forna nazister och kommunister så känns nuvarande upplägg principiellt fel av precis samma anledning som Decemberöverenskommelsen (DÖ). Vidare är det fel att, som C och L, hävda att de är oppositionspartier när de ingår i regeringsunderlaget och har förhandlat fram den politik som ska föras. Det är att vilseleda kring den i en demokrati så centrala oppositionsrollen.
Fel är också att, som V, påstå att partiet kommer att fälla den regering som man nu har släppt fram om den för den politik som den röstats igenom på av kammaren. Lika fel är det att påstå, som C och L gör, att man kommer att fälla regeringen om den inte håller sig till överenskommelsen. De sista två påståendena är dessutom inkonsekventa eftersom de förutsätter M:s, KD:s och SD:s stöd - ett stöd som man gjort ett stort nummer av att man ej vill ha. Så varför skulle Löfven känna sig det minsta orolig?
Sverige har nu äntligen en regering. Det är bra. Centern och Liberalerna har fått med sig Socialdemokraterna på en rad viktiga liberala reformer (bra!) och desto fler utredningar om andra liberala reformer (kan bli bra!). Det kunde på det stora hela ha varit värre. Men det räcker inte att det kunde ha varit värre. Anledningen till överenskommelsen är att de fyra partierna, plus V som välsignat den oheliga alliansen, vill stoppa SD:s potentiella inflytande.
Om konstellationen håller under hela mandatperioden kommer den att lyckas med sitt uppsåt, den vinner så att säga slaget. Men vinner den det långsiktiga kriget, det vill säga, kommer SD att sluta växa eller rentav krympa tack vare uppgörelsen? All empiri talar emot detta, liksom de opinionsmätningar som kommit de senaste dagarna som, tvärtom, visar på en ökning för SD och ett stort tapp till en placering under riksdagsspärren för L och MP.
Demokrati bygger på tillit, maktväxling och representativitet. För att styrelseskicket ska behålla sin legitimitet i majoritetens ögon får det inte råda några som helst tvivel om att meningsmotståndarna behandlar varandra med respekt och att samma spelregler gäller för alla. För trovärdighetens skull spelar det således roll om väljarna först röstar bort Stefan Löfven och sen ändå får hålla till godo med samme Stefan Löfven fyra månader senare. Varför då rösta alls?
I de forna kommunistiska länderna fanns ett populärt skämt som löd: "Vi låtsas arbeta och ni låtsas betala oss". Efter den här regeringsprocessen är parallellerna uppenbara.
