Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Hjörne: Onödig lagstiftning och nödvändig städning!

Även denna sommar vi tvingas leva med en onödig lag, som stiftats på måfå för att lösa ett problem som inte fanns och inte finns. Båtägare kommer att kriminaliseras utan skäl och resurser kommer att slösas som i stället skulle kunna användas för riktigt sjösäkerhetsarbete.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sedan juni 2010 gäller samma alkoholregler till sjöss som på land. För dem som framför fritidsbåtar som kan gå fortare är 15 knop (28 kilometer per timme) eller är längre än tio meter gäller samma promillegräns som för en bilförare - 0,2 promille! 

Havet är "brett" och för det mesta förhållandevis glest trafikerat. Vägarna är smala och ofta tungt trafikerade. Likväl gäller samma promillegräns för den som kör en drygt 10 meter lång båt i 10 kilometer per timme som för den som susar fram i en bil i 110 kilometer i timmen.

Varför införde man då lagstiftningen? I regeringen Reinfeldts proposition till riksdagen om "en nedre promillegräns för sjöfylleri" sägs att "Alkohol och trafik hör inte ihop. De gäller alla trafikslag, även sjötrafik". Man sa sig vilja öka säkerheten till sjöss genom att motverka sjöfylleriet. 

Så var då säkerhet och sjöfylleri verkliga problem? Det menade inte Sjösportens Samarbetsdelegation (Båtunionen, Kryssarklubben och Svenska Seglarförbundet) som i sitt remissvar skrev att det inte fanns några sakliga skäl att införa promillegränsen på 0,2 procent: "Sverige ligger fortfarande lägst i världen när det gäller dödsolyckor med fritidsbåtar och antalet olyckor har under de senaste åren sjunkit från cirka 100 olyckor per år till nuvarande nivå som är 30 - 40 per år. När det gäller antalet sjöräddningsfall så hålls den siffran också mycket låg, knappt tusen per år och så har det varit de senaste åren."

Regeringen medgav också att "antalet olyckor till sjöss visserligen är förhållandevis få enligt tillgänglig statistik. Någon heltäckande olycksstatistik finns dock inte."
Inte heller Regeringskansliet, Transportstyrelsen, Svenska Livräddningssällskapet, Kustbevakningen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap eller Sjöpolisen hade statistik som stödde den nya lagen. 

I de länder med vilka vi "delar hav" gäller följande regler: I Danmark är promillegränsen 0,5 promille för yrkessjöfarten och fritidsbåtar med behörighetskrav. I Finland är promillegränsen 1,0 och i Norge 0,8 promille för fartyg under 15 meters längd och 0,2 promille över 15 meter. Våra nordiska grannar har granskat vår lagstiftning och avvisat den. 

Vi har nu levt med den onödiga och klåfingriga lagen i åtta år. Resultatet av all möda, alla kontroller, alla insatta resurser och all maritim irritation tycks bara vara minskad trivsel och inskränkt frihet - utan påvisbara effekter på sjösäkerheten. Antalet allvarliga olyckor har visserligen sjunkit men både i Sverige och Norge - under fyra decennier och mest innan lagen infördes. 

Antalet dödsolyckor till sjöss har varierat kraftigt genom åren. Som lägst var antalet 1999 då 28 personer omkom. 2016 omkom 35 människor i fritidsbåtsolyckor. Den vanligaste typen av olyckor var fall överbord från små båtar i små insjöar - båtar som inte träffas av 0,2-promillegränsen och sjöar där nykterhetskontroller är sällsynta.

Från tid till annan kan man läsa att "färre är påverkade vid rodret". Slutsatsen man kan dra av det är, enligt sjöpolisen och Kustbevakningen, att folk följer lagen. Så kan det säkert vara, för vem vill åka fast för "sjöfylleri". Det är också allt det visar. Den väsentliga frågan måste vara om säkerheten på sjön har ökat. Det finns ingenting som tyder på det. Därför bör lagen utvärderas. 

Den 8 november förra året ställde sig riksdagen bakom en motion och tillkännagav för regeringen att "en utvärdering av sjöfyllerilagen bör göras för att visa om lagen haft någon effekt och hur mycket resurser som krävts av polis och rättsväsendet för att kontrollera lagen".

Så har inte skett. I en interpellationsdebatt i riksdagen i mars, sa justitieministern Morgan Johansson att "lagstiftningen varit lyckosam", vilket är fel, att "jag kommer att tillsätta en utvärdering", vilket han inte har gjort och slutligen "att det inte kan vara en mänsklig rättighet att vara full på sjön", vilket givetvis ingen hävdat. Ansvarsfulla båtmänniskor har aldrig ägnat sig åt fylleri och de mycket få som gör det struntar ändå i lagen.

Sålunda: Även denna sommar vi tvingas leva med en onödig lag, som stiftats på måfå för att lösa ett problem som inte fanns och inte finns. Båtägare kommer att kriminaliseras utan skäl och resurser kommer att slösas - samhällsresurser som i stället skulle kunna användas för riktigt sjösäkerhetsarbete och brotts- och stöldbekämpning.

Dessutom skulle samhällets resurser kunna användas till något oändligt mycket viktigare: Att bekämpa nedskräpningen av våra vatten och kuster. Visserligen har betydande medel anslagits i år från staten och från kustkommuner för kuststädning och för ett renare hav. 

Men mer behövs! Mellan fem och 13 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. Där finns redan uppskattningsvis 150 miljoner ton plast eller 580 000 plastbitar per kvadratkilometer. Särskilt illa utsatt är vår egen Bohuskust. Skräp motsvarande fem fulla badkar spolas upp på Bohuskusten varje timme. Det är plastpåsar, fimpar, snus, glass- och godispapper, sugrör och snabbmatsförpackningar - livsfarligt för marina djur och sjöfågel.

Utan fantastiska insatser varje år från frivilliga strandstädare skulle det se mycket, mycket värre ut. Men vi alla som har förmånen att vistas till sjöss och längs våra kuster har ett stort eget ansvar. Till skillnad från vad som gäller för promillelagen behövs emellertid ingen utvärdering. Det är bara för var och en av oss att börja bidra nu!

Därmed önskar jag alla läsare en god och ren sommar!

Mest läst