Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Hjörne: Judehatet är en styggelse och en skam!

I Sverige har vi numera inte bara den gamla unkna högerantisemitismen utan också ett starkt, från Mellanöstern invandrat, judehat. Det handlar om människor som kommit till vårt land från diktaturer där hatet mot Israel och judar är ett ständigt närvarande budskap.

Förra lördagen slängde tre ungdomar i tjugoårsåldern brandbomber mot synagogan i Göteborg. De ville alltså bränna ner den 162 år gamla judiska helgedomen samma kväll som unga judar festade där, inför Chanukka, ljusfesten. 

Som tur var skadades ingen. Tre personer anhölls för illdådet. Senare i veckan släpptes en av dem och två häktades för grov mordbrand. Båda nekar till inblandning men enligt åklagaren är bevisläget gott. De två häktade har båda nyligen kommit till Sverige från Mellanöstern - från Palestina respektive Syrien.

Förra fredagen skrek Palestinademonstranter i Malmö: "Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi ska ha vår frihet tillbaka, vi ska skjuta judarna." Två brandbomber kastades också mot kapellet på den judiska begravningsplatsen i Malmö.

Mordbrand och mordhot i Malmö och Göteborg 2017! Det är vidrigt och skamligt!
"De senaste veckorna har jag haft svårt att somna. Väckarklockorna från händelserna i Göteborg och Malmö håller sömnen borta. Ska det hända igen? Ska jag ännu en gång behöva darra inför tanken att min familjs liv är i fara?" Så skrev författaren, psykologen och mottagaren av årets Olof Palme-pris Hédi Fried i en artikel i DN i fredags. 

Hédi Fried, kom till Sverige 1945, en flykting från Auschwitz, "trasig till kropp och själ". Hon har tidigare uttryckt oro för vad som händer i Sverige: "Med dagens växande antisemitism är jag orolig för mina barn och barnbarn, men hoppas fortfarande att Sverige beskyddar sina judar."

Den oron har fått ny näring efter händelserna i Malmö och Göteborg:
"Skulle Janne gömma mig om jag var utsatt för fara? Skulle Inga förse mig med mat om jag hungrade", frågar sig Hédi Fried. 

Tre judiska ungdomar som intervjuades i GP i veckan vittnade om hot och hat i vardagen, man låter Davidstjärnan hänga innanför tröjan. 

Fler och fler judar, särskilt unga är rädda att visa sin identitet, att berätta att de är judar. I vissa områden i Göteborg är det förenat med fysisk fara att visa att man är jude.

Judiska församlingen lägger över 50 procent av medlemsavgifterna på säkerhetsarrangemang och står så gott som varje vecka i kontakt med polisen för att diskutera säkerhetsläget. 

– Vet du vad det värsta är, sa min judiske gode vän. Jo, likgiltigheten och ointresset. Ingen säger något, de låtsas som ingenting, kompisar och arbetskamrater. Jag känner en väldig olust. Snart skall jag bli morfar och jag undrar hur mitt barnbarn skall växa upp här i Sverige, i mitt land, sa han. 

Detta är verklighet i Göteborg i dag. En liten utsatt minoritet som nu är mer utsatt än någonsin - från höger, från vänster och från personer med sina rötter i Mellanöstern. 1 500 judar i Göteborg, 15 000 i landet, som känner ett växande judehat och ett ökande hot. 
Författaren Elisabeth Åsbrink skrev: "Nej, jag är inte rädd. Jag är förtvivlad." När hon nyligen talade i Malmö, inför 45 överlevande från Förintelsen, var det nödvändigt med utökad bevakning och dubbla pansarsäkra dörrar.

Min gode vän talade om likgiltigheten. Eli Wiesel, den judiske, rumänskfödde, amerikanske författaren och Nobelpristagaren skrev "Motsatsen till kärlek är inte hat. Motsatsen till kärlek är likgiltighet".

Men alla är inte likgiltiga. När Nordiska motståndsrörelsen skulle marschera i den göteborgska synagogans närhet i samband med Bokmässan, samtidigt som judarna firade Jom Kippur, visade många göteborgare solidaritet med den judiska församlingen. 

Och dagen efter förra lördagens bombdåd kärleksbombades synagogan med blommor och pappershjärtan från göteborgare som ville visa sin solidaritet. Palestinska huset har solidariserat sig med sina "judiska bröder och systrar".

– Det känns väldigt skönt att känna det här stödet och omtanken om vår församling och den judiska gruppen, sa ordföranden i i den judiska församlingen Allan Stutzinsky, om den massiva kärleksbombningen.

Från politiskt håll har uttalandena varit skarpa och entydiga och i måndags besökte miljöminister Karolina Skog och samordnings- och energiminister Ibahim Baylan synagogan. 

– Det är fruktansvärt, ett illdåd och ett brott, sa Karolina Skog.
Det är bra men det behövs så mycket mer.  Judehatet måste tas på största allvar av alla makthavare. De judiska församlingarna måste få mer stöd för att stärka säkerheten. Aldrig skall antisemitismen få bagatelliseras, som av Ilmar Reepalu i Malmö. 

Största vaksamhet måste iakttas i hur politiker och medier uttrycker sig om Israel och påstådda kopplingar till judar i andra delar av världen. Slarvantisemitism är inte acceptabel. Och som GP:s tf politiske redaktör Adam Cwejman skrev: "Den ideologiska infrastruktur som krävs för att blåsa liv i antisemitismen kommer beredvilligt från aningslös svensk media som knyter samman judar och Israel." Man talar om den "judiska lobbyn" och judiska donatorer. 

I Sverige har vi numera inte bara den gamla unkna högerantisemitismen utan också ett starkt, från Mellanöstern invandrat, judehat. Det handlar om människor som kommit till vårt land från diktaturer där hatet mot Israel och judar är ett ständigt närvarande budskap. 

Den "migrerade antisemitismen", som islamologen Eli Göndör kallar den, måste motarbetas i skolor och på arbetsplatser och får aldrig någonsin ursäktas eller accepteras.
Den ökande och allt mer våldsamma antisemitismen i Sverige och Göteborg är en skam och ett misslyckande. Vi har alla en skyldighet att utan tvekan och med kraft motverka judehatet. 

Mest läst