Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Peter Hjörne Bild Stefan Berg Bild: Stefan Berg

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hjörne: Inmålade i ett hörn – med tvåkomponentslack!

    Alliansens samtliga partier bör nu pröva att regera som minoritetsregering och söka stöd i riksdagen för sina förslag, där de kan få det! Det borde kunna fungera för riksdagen som har en stabil icke-socialistisk majoritet - nära 60 procent.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    Precis som väntat fick Ulf Kristersson talmannens uppdrag att "sondera möjligheten att bilda en regering som tolereras av riksdagen". Två veckor har han på sig.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Alla tycks vara ense om det rimliga i den ordningen. Den nye talmannen Andreas Norlén, som för övrigt verkar som klippt och skuren för sitt viktiga uppdrag, hänvisade till att partier som företräder en majoritet i riksdagen ansåg att uppdraget skulle gå till moderatledaren.

    Socialdemokraterna Ygeman och Löfven menade att eftersom "de borgerliga partierna valde att avsätta regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna" så är det logiskt att Kristersson visar hur hans regeringsalternativ ser ut.

    Det är inget omöjligt uppdrag men "fett svårt", som barnen skulle säga.

    – Om partierna inte börjar samtala och förflytta sig blir det ingen regering. Det har varit för många nej, för många ultimatum och för många låsningar. Nu vill jag, och tror jag svenska folket, ha mer pragmatism och fler öppningar, sa Andreas Norlén.

    Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Anders Ygeman sa, med illa dold förtjusning, att: "det ser ganska mörkt ut, men nu skall vi väl ge honom den tiden han fått av talmannen att köra sina alternativ in i kaklet, för att citera honom själv".

    Själv säger regeringssonderaren Ulf Kristersson att han inser att det är svårt och kommer att ta tid. Men han sa också att han fortsätter mot kaklet:

    – Jag kommer att göra allt som står i min makt för att bilda en alliansregering.

    Kompisarna i Alliansen Jan Björklund och Annie Lööf har, för att uttrycka det milt, inte gjort det lätt för Kristersson. De kan bara tänka sig att vara med i en regering som släpps fram av Socialdemokraterna, för att den inte skall behöva bli beroende av Sverigedemokraterna.

    Annie Lööf luftade till och med ett alternativ till en alliansregering - "en form av samlingsregering med ett eller flera allianspartier och Socialdemokraterna".

    Att Stefan Löfven skulle släppa fram en alliansregering är naturligtvis uteslutet. Gång efter annan har han sagt att S inte kommer att bli ett stödparti till en borgerlig fyrpartiregering.

    Därmed är egentligen saken klar. Om ingen ändrar position så blir det ingen alliansregering. Och eftersom Annie Lööf sagt att en blocköverskridande regering är hennes andrahandsalternativ får man utgå från att hon inte heller stöder en M+KD-regering, som ju också är beroende av att släppas fram av SD!

    Både Lööf och Björklund verkar ha haft otur när de tänkte! Först slåss de en hel valrörelse för en alliansregering och för att få ett stopp på Vänsterpartiets inflytande över regeringspolitiken. Sedan väljer de talman med SD-stöd. De avsätter därefter Stefan Löfven med SD-stöd för att slutligen i praktiken ge samme Löfven vetorätt över bildandet av en borgerlig regering. Tala om att måla in sig i ett hörn - dessutom med tvåkomponentslack!

    Så Anders Ygeman har nog dessvärre rätt. Det ser mörkt ut för Ulf Kristersson. Hoppet står till att Annie Lööf och Jan Björklund förflyttar sig - eller att deras partier ser till att de gör det!

    Stefan Löfven är en slug och erfaren taktiker och förhandlare. Han har envetet malt att blockpolitikens tid är förbi. Samtidigt har han försökt "fula ut" Alliansen genom att tala om dess beroende av SD.

    Själv har han dock inte hyst några betänkligheter inför ett organiserat samarbete med Vänsterpartiet, ett parti med stalinistiska och kommunistiska rötter. Fram till 1990 hette partiet VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna. VPK var länge nära förbundet med Sovjetunionen och har genom åren hyllat en rad kommunistiska diktaturer och diktatorer.

    De dubbla måttstockarna i bedömningen av Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas rötter är märkliga. Kan S hantera ytterlighetspartiet V så nog kan Alliansen hantera det andra ytterlighetspartiet SD.

    Alliansens samtliga partier bör nu pröva att regera som minoritetsregering och söka stöd i riksdagen för sina förslag, där de kan få det! Det borde kunna fungera för riksdagen som har en stabil icke-socialistisk majoritet - nära 60 procent!

    Alliansen behöver därmed inte förhandla med Sverigedemokraterna. Det kan räcka med att samtala och lyssna. Om SD kommer med omöjliga villkor eller förslag är det bara att tacka nej. Att kompromissa om grundläggande liberala, humanistiska och demokratisk värden kommer givetvis inte i fråga. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

    Det innebär inte en marsch in i det stora mörkret. Det innebär inte att man legitimerar Sverigedemokraterna. Det innebär inte en obönhörlig rörelse mot ministerposter för SD. Däremot innebär det att man visar respekt för valresultatet och de 1,1 miljoner svenskar som röstade på partiet, de flesta före detta socialdemokrater och moderater.

    Samtidigt byter Alliansen en föga framgångsrik strategi mot en som har chans att lyckas. SD har på fyra val gått från ingenting till att bli tredje största parti. Har man lyckats motarbeta SD? Knappast! Varför då inte försöka "sno" offerkoftan och rycka undan förutsättningarna för utanförskapsretoriken genom att lyssna och samtala i utskott, nämnder och kommittéer?

    Stefan Löfven har dödförklarat blockpolitiken. Alliansens alla partier bör bejaka den. Blocktanken står för reella ideologiska skillnader mellan ett socialistiskt block och ett i huvudsak liberalt block. De ideologiska skillnaderna dem emellan är stora - i synen på individ, kollektiv och samhälle, på företagande, regleringar, arbetsmarknad, skatter, vinstförbud, välfärd och internationella samarbeten.

    I stället för att vara upptagna av att positionera sig i förhållande till Sverigedemokraterna borde samtliga allianspartier fokusera på att forma, kommunicera och genomföra en tydligt borgerlig politik, som är mer attraktiv för väljarna än vad Sverigedemokraternas och det socialistiska blockets är!

    Alliansen bör satsa på att erövra regeringsmakten. Det gick man till val på. Det har alliansväljarna röstat på.  Väljarnas dom mot de partier som försitter chansen, som inte ens försöker eller än värre, sviker Alliansen, kommer att bli hård!