Det som gör framgångsrika människor intressanta är sällan framgången i sig, utan de hinder de tvingats överstiga för att nå sina drömmar. Azita Raji är framgången personifierad. Sedan i våras verkar hon som USA:s ambassadör i Sverige. I veckan gästade hon Göteborg för ett fullspäckat program med innovation och kreativitet som huvudtema.
Azita Raji växte upp i Teheran på 1960-talet och kom till USA som 17-åring i samma veva som den iranske shahen störtades. I bagaget har hon en karriär som finansanalytiker på flera stora investmentbanker. Sedan år 2008 har hon ägnat mycket av sin tid åt välgörenhet och styrelsearbete, liksom åt att arbeta med Barack Obamas presidentvalskampanjer. Men det är inte de många språk som hon talar eller de imponerande meriterna som hon uppvisar som gör henne fängslande.
Snarare är det eftertänksamheten när hon besvarar frågor som dröjer sig kvar. Integriteten som omsluter henne, vid sidan av de smakfullt matchade kläderna. Att hon ständigt återkommer till vikten av att värna ideal, idéer och värderingar.
I Sverige pågår för närvarande en intensiv diskussion kring svenska värderingar. Hur har din syn på olika länders värderingar färgats av dina erfarenheter av att ha bott runt om i världen?
- Sverige och USA delar många värderingar, mycket av vårt samarbete och förtroendet länderna emellan grundar sig i detta. I mångt och mycket är det fråga om samma värderingar; vi värnar demokratin och våra demokratiskt instiftade institutioner, hbtq-rättigheter, jämställdhet liksom rättsstatens principer.
Är gemensamma värderingar en förutsättning för ett välfungerande samarbete mellan länder?
- Jag tror det. Grunden i alla slags relationer är att man delar några grundläggande, universella värderingar. Det betyder emellertid inte att man behöver vara överens om allting annat utanför en sådan principiell ram, tvärtom. Det är viktigt att utmana sina ståndpunkter, att inte ställa sig i en ekokammare där den egna världsbilden i alla lägen bara bekräftas.
Vad tror du om det mångkulturella samhällets framtid? Behöver vi tala mer om integration eller assimilering i Europa? Varför har USA lyckats bättre med att få människor att känna sig som amerikaner, att bli en del av den amerikanska drömmen, oavsett härkomst?
- Sverige är ett etniskt diversifierat land, vilket det varit ett tag nu. Det som nyligen hänt är att ni tagit emot väldigt många människor under en mycket kort tid, vilket kommer att ta tid att bearbeta. Att jämföra USA och Europa är som att jämföra äpplen med päron eftersom USA i mångt och mycket började som ett tomt land, om man bortser från ursprungsbefolkningen, dit människor migrerade. I USA är alla från någon annanstans, vi är baserade på migration. Varje land i Europa har sin särpräglade historia, sina traditioner och kulturella identitet. Se bara hur svårt det är att enas inom ramen för EU.
Paradoxalt nog leder diskussionen om mångkulturalism till mer splittring. I USA har vi ingen mångkulturalism, vi är ett land. Om man separeras i olika kulturer och hävdar att det finns mångkultur då ställer man också grupper mot varandra, då är det svårt att skapa känslan av att man tillhör ett land. Intentionen med mångkultur är god men i praktiken leder den till att människor separeras när betoningen ligger på olikhet och avsaknad av en gemensam identitet. USA grundades på en idé - idén om frihet, om allas rätt att tycka och uttrycka vad de vill. Det baserades inte på blodsband eller pengar.
USA är fortfarande ett civilisatoriskt experiment som syftar till att möjliggöra att alla, oavsett bakgrund eller härkomst, kan bli en del av något större. De europeiska länderna måste hitta en liknande idé som går bortom det förflutna. Det som slagit mig enda sedan jag kom hit i våras är att alla samhällspolitiska diskussioner som förs i Sverige i grunden handlar om identitet och vilket slags land Sverige vill vara. Kanske saknades tidigare ett behov att definiera vad den svenska identiteten var eftersom landet var så homogent, man bara fanns. Om man lyckas framåt beror till stor del på hur man hanterar diskussionen om den framtida identiteten.
Men trots att ni har den här idén är den amerikanska debatten också väldigt polariserad, vilket inte minst er valrörelse visat. Hur kommer det sig? Vad handlar idédebatten i USA om i dag? Vad händer om Trump vinner när båda sidor låst sig så mycket?
- Amerikanska valkampanjer har alltid innehållit smutsiga inslag som tagit sikte på att lyfta det negativa hos motståndaren. Det som sker i USA är en strid mellan värderingar, vilket slags land vill vi ha, vad står vi för, vilka ska inkluderas? Det är första gången som jag ser uppdelningen så tydligt. Delvis är det ett globalt fenomen, nationalismen är på frammarsch överallt. Men samtidigt är jag övertygad om att idéer om jämlikhet och inkludering kommer att segra oavsett. Vi som land är starkare än en person. Vår konstitution liksom vårt rättssystem garanterar landets fortlevnad i linje med de ursprungliga idéerna.
Du har själv fem döttrar, vad är den viktigaste lärdomen du givit dem? Vad var det viktigaste din egen mamma lärde dig?
- Det är de som har givit mig den viktigaste lärdomen, som jag vänt på och givit tillbaka till dem. Det är våra barn som fostrar oss. Jag har försökt lära dem att de är speciella, men inte mer speciella än någon annan. Jag har låtit dem begå sina egna misstag. Den största lärdomen min mor gav mig var att alltid sträva efter att vara excellent men att inte sammanblanda det med att vara perfekt. Det ena handlar om en process, det andra om ett utfall. Det ena handlar om att våga ta risker och eventuellt misslyckas, det andra om att hålla sig inom givna ramar och därigenom slippa utsätta sig för risk. Min ena dotter har alltid varit perfektionist och jag brukade hoppas att hon inte skulle få högsta betyg så att hon skulle få möjlighet att lära sig att hon dög ändå. Livet blir roligare då.
